Badboy (Dante Lindhe)

Del 1

Måste bara förvarna att kapitlen i början är ganska dåliga (enligt mig) men håll ut, det blir bättre. Det är ju min första bok så jag lär mig påvägen :)

Bellas perspektiv:
Jag sitter på planet påväg hem till Sverige. Hörlurarna är i och Zaras musik spelas förfullt. Jag kan ändå genom musiken höra gnälliga småbarn, blää.

Ahhh, jag hatar verkligen att flyga. Dock fick jag fönsterplatsen och det är bra :)

Jag tar upp mobilen och tar den klassiska "flygplansbilden".

För nästan exakt två år sedan satt jag såhär med mobilen i handen och sa hejdå till Sverige. Då trodde jag aldrig att jag skulle åka tillbaka. Men ganska mycket har ändrats sedan dess, jävligt mycket.
Och nu är jag påväg till staden där jag föddes och ska bo hos några av mammas gamla kompisar?

Jag kommer ihåg vad mamma sa medans vi klev på planet till USA för två år sedan:
"Livet kommer bli mycket bättre där!"

Hah "mycket bättre" hon menade att hon plötsligt skulle dö och pappa hamna i fängelse.
Om det var det hon menade med "bättre" så vete fan asså.

"Spänn fast säkerhetsbältena och förbered er för landning" ropar flygvärdinna ut med gäll röst.

*
När planet har landat packar jag ihop mina saker och reser mig upp. Det var väldigt trångt på planet, många stressade sig förbi och knuffade på varandra.

En man i 50 års åldern hade lyckats gå före nästan alla i planet. När han precis skulle knuffa undan mig satte jag ut en fot så att han handlöst ramlar framåt i planet.

"Nemen förlåt! Det var verkligen inte meningen", säger jag och ser oskyldig ut.

Mannen kollar surt på mig och reser sig upp.

Nej, jag brukar inte göra så att folk ramlar, men jag stör mig på människor som tror att dom är bättre än andra.

*

När jag kommer ut ur planet ser jag en taxichaufför med mitt namn i handen, jag halv springer fram till henne och lyfter in mina saker i bilen.

"Rödvägen 57" säger jag till henne med ett leende.

Bilen gasar iväg och kör bort från flygplatsen. Ju längre vi åker desto större ångest får jag, för varje minut blir smärtan större och större. Snart är jag tillbaka..

Bilen stanna, jag betalar och kliver ur.

Ett stort hus tonar upp sig framför mig. Okej, det är tydligen här jag ska bo tills jag fyller 18 *suck*.

Jag kliver upp för trappan och precis när jag ska sätta knogarna på dörren öppnas den häftig. Jag ramlar bakåt och rullar ner för trappan.

"Å herregud hur gick det?!" Det var en ung kille som hade öppnat, han såg ut att vara i min ålder. Faktiskt ganska söt.

Jag reste mig snabbt upp "det var ingen fara, de gjorde inte ens ont" svara jag. Jag kanske ljög lite, min handled gjorde fruktansvärt ont, med det var såklart inget jag sa.

Killen sträcker fram handen och hjälpte mig upp.

"Hej jag heter Ludwig".

(Hopps ni gillade första delen, rösta gärna och kommentera vad ni tyckte, puusss)❤️