Badboy (Dante Lindhe)

Del 37

Bellas perspektiv
-
Jag slog upp mina ögon. Vart var jag?
Jag kollade runt i rummet och mindes verkligen inte vart jag var.
Plötsligt kände jag något röra sig i andra änden av sängen. Jag satte mig hastigt upp och vände mig mot personen bredvid mig. Hjärtat stannade och mina andetag blev hackliga. Det var Dante. Det är fucking Dante Lindhe som sover bredvid mig och till råga på allt så har han ingen tröja. Jag kunde inte göra något annat än att granska hans fina kropp, hans söta ansikte och perfekta ögon som plötsligt slogs upp:
"Det är inte snällt att stirra", sa han och log.
Jag insåg då hur dum jag måste sätt ut och skyndar mig upp ur sängen för att samla ihop mina grejer. Det var då jag insåg, jag hade nästan inga kläder på mig. Jag kastade mig hastigt tillbaka i sängen och drog täcket över kroppen. Det var nu skuldkänslorna och ångesten slog till. Har jag legat med Dante. No way, hur dum får jag vara??
Dante måste ha sett mitt förvirrade ansiktsuttryck:
"Minns du inget från igår?" Frågade han mjukt. Hans röst lät väldigt försiktig, som om det var något som jag verkligen borde minnas.
"Emm ee nja asså, nej typ inte", jag kände själv hur osäker jag blev i hans sällskap.
Dante harklade sig, det syntes på honom att han tyckte det var jobbigt:
"Jo emm asså du vet Noa.."
Då slog det mig, minnet kom tillbaka bara av att Dante nämde hans namn, mina skrik, mina tårar, min rädsla som jag hade haft kvällen innan slog tillbaka som en käftsmäll i ansiktet. Jag kände hur tårarna var påväg, fort virade jag täcket runt min kropp och sprang ut ur rummet. Det tog ett tag att hitta toa dörren med tillslut satt jag på toalocket med tårar forsandes ner för mina kinder. Han hade våldtagit mig och Dante räddade mig.
Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till allt.
Det knackade på dörren, jag visste att det var Dante. Jag kunde känna av hans närhet, hjärtat började bulta och jag blev plötsligt väldigt lugn.
"Om du inte öppnar så slår jag in dörren", Dantes röst började bli irriterad. Allt jag ville var att öppna den där jävla dörren så att han kunde hålla om mig. Men av någon anledning så gjorde inte kroppen som hjärnan sa.
"Jag varnade dig."
Jag hörde hur Dante tog sats och plötsligt låg dörren på golvet framför mig, nersparkad.
Jag kollade choklad på honom, jag trodde verkligen inte att han menade vad han sa. Mem tydligen gjorde han ju de, dörren på golvet var ett bevis på att han håller sitt ord. Oklart om de var bra eller inte.

Jag lyfte upp blicken och kollade in i hans blåa ögon. Han stod kvar i dörröppningen och granskade mig. Sedan var det som om han gav sig en mental käftsmäll och insåg att han borde gått fram till mig direkt.

Han skyndade sig fram och drog in min kropp i hans starka armar.
"Du måste låta mig förklara, det finns en anledning till att jag har betett mig som en idiot" Dante kollade på mig med bedjande ögon
Jag nickade, såklart att han ska få förklara sig, jag hoppas verkligen förklaringen är bra, för jag behöver han i mitt liv.
"Vi kanske kan ta en promenad?" Dante kollade på mig och log. För då insåg jag att vi fortfarande satt tillsammans på toalocket inne på någon random persons toa. Jag skrattar lite åt tanken och gick tillsammans med Dante ut ur rummet, hans hand letade sig in i min och tillsammans följde vi solens strålar ut genom dörren...

Fortsättning följer..