Gängskolan

1.0

Okej, har skrivit till kapitel 15. Kommer publicera dit och sen tror jag att jag kommer avsluta den här boken men vi för se.
_____________________________
"Hej mamma!"
Sa jag och försökte låta så glad som möjligt.
"Hej gumman!"
Svarade mamma. Jag kunde se hennes leende framför mig. Jag saknar henne så mycket.
"Hur har du det? Trivs du och Liam? Har det hänt något med han eller dig?"
Frågade hon och jag kunde inte låta bli att skratta. Typiskt henne att ställa frågor så fort att man knappt hörde vad hon sa.

"Jag har det bra, vi trivs. Liam mår bra, men jag fick en kniv i foten och nu har jag bandage"
Svarad jag och stoppade in en godis i munnen, samtidigt som jag satte tv:n på ljudlöst.
Medans mamma malde på med frågor om hur vi hade det såg jag på ett naturprogram om korallreven.
När mamma äntligen var klar med att ställa frågor om hur vi hade det frågade jag om hur det var hemma.
"Kriget är nära, jag känner det. Antonio är nästan aldrig hemma, bara på en massa förbaskade möten. Och när han väl är hemma ser jag hur orolig han är"
Sa mamma.
Kriget är nära. Bilderna från sjukrummet dök upp. Tänk om det blir så igen?
Tänk om Italienarna bombar här? Eller om dom tar mamma som gisslan?
Jag får inte tänka så.
"Varför visste inte vi om att det varit krig innan?"
Frågade jag och öste in godisar i munnen.
Mamma blev tyst för en stund.
"Antonio vill helst inte prata om det,men ni förtjänar att veta. Eftersom ni var barn under kriget tvingade jag Antonio att stanna hemma. Men hans bror var med i det. John blev tagen som gisslan och sedan dödad. Er far tycker att det är hans fel. Det har inget med er att göra om ni tror det"
Sa mamma sen och jag slutade att tugga på godiset.
"Hade pappa en bror?"
Frågade jag förvånat.
"Ja, och han hade en son som lever nu. Jag tror att han faktiskt går på er skola just nu"
Sa mamma fundersamt.
Jag tappade hakan. Har vi en kusin också? Vem kan det vara?
"Vad heter han?"
Frågade jag spänt.
"Jag tror han hette Alexander, eller bara Xander"
Xander?
"Va?"
Sa ropade jag rakt ut och råkade slå ner mitt lypsyl som stod på sängbordet.
"Jag tror det var så, vaddå då?"
Frågade mamma.
"Inget" mumlade jag och lutade mig över sängen för att plocka upp lypsylet.
Kugghjulen i mitt huvud snurrade på högfart. Var Xander vår kusin?
Det kunde ju inte stämma. Nej, det finns säkert fler Xander här.
Men tänk om?
Jag ska fråga honom sen vad hans pappa heter.

Jag och mamma pratade en stund till om vad hon och Elle hade gjort, och jag berättade om Kaylie.
"Vad bra att du fått en kompis gumman. Har Liam några kompisar?"
Frågade mamma direkt och jag himlade med ögonen.
"Jaaa, Carter och Xander"
"Vänta, tror du att Liams kompis är hans kusin?"
Frågade mamma.
Jag nickade först, innan jag kom på att mamma inte kunde se det.
"Kanske"
Svarade jag.
När jag lagt på skickade jag ett sms till Xander, och frågade om han kunde komma hit efter träningen.
Den slutade om en halvtimme.
Medans jag väntade på att tiden skulle gå fortsatte jag att kolla på naturprogrammet och åt upp godiset.
Mär det var slut hade jag lärt mig massor om korallrev. Som att 25% av korallreven redan dött ut. Jag borde starta en kampanj. Jag kan gå runt med insamlingsbössa och tvinga alla att skänka pengar till korallreven.
Jag har aldrig jämnt mig såhär positiv till att strejka förut.

Någon minut senare ropade Xander på mig att jag skulle öppna dörrjäveln. Jag hoppade bort och gjorde det. Medans han tog av sig skorna betraktade jag honom noggrant för att se några likheter mellan oss. Vi hade inte samma hårfärg, inte samma ögonfärg, men ganska lika näsor. Intressant.
Det finns verkligen väldigt mycket som tyder på att vi är kusiner.
Otroligt mycket.
"Vad är det?"
Frågade Xander och tittade på mig konstigt.
Jag blinkade till, hade helt glömt bort att jag stirrade nästan besatt på honom.
"Vad heter din pappa?"
Frågande jag rakt på sak.
"Va?"
"Ja, vad heter han?"
Xander betraktade mig med en konstig blick. Jag förstod honom. Om någon först stirrat läsligt på en och sedan frågat vad ens pappa heter hade jag också blivit rädd.
"Han är död"
Jag tittade chokat på honom.
"Seriöst?"
Xander tittade bort och nickade.
"Men vad hette han då?"
"John"
Jag drog efter andan.
"Dog han i förra gängkriget?"
"Ja, de jävla Italienarna dödade honom. Du beter dig jävligt konstigt, mår du bra? Känner du dig yr?"
Jag himlade med ögoen och korsade armarna.
"Jag tror att vi kan vara kusiner. Och nej, jag känner mig inte yr"
Xander tittade chockat på mig.
"Skulle vi vara...va? Alltså, du och jag...och Liam?!"
Jag nickade.
"Ja, mamma berättade att pappa hade en bror som hette John, att han dog under senaste gängkriget och att han hade en son som hette Alexander eller Xander som gick här"
Sa jag snabbt, och tog några djupa andetag efteråt.
Jag hoppade bort till sängen och satte mig ner. Xander kom efter och slog sig ner bredvid mig.
"Kan det verkligen stämma?"
Jag ryckte på axlarna.
"Vad heter du i efternamn?"
Frågade Xander fundersamt.
"Adams, du då?"
Han skakade på huvudet.
"Jag heter Smith, men jag har fått det efter mamma, så jag vet inte"
"Hmm, tyckte att det var en ganska konstigt sammanträffande bara"
Xander nickade.
"Ja, det är det. Det kan ju vara möjligt. Att vi är släkt alltså"
"Ja"
En ganska stel stämning spreds.
"Men... när kan du träna igen?"
Jag suckade djupt och petade på bagaget.
"Vet inte, men när såret har läkt. Läkarkillen sa att det skulle ta typ en vecka"
Jag suckade för mig själv. Vad fan ska jag göra när dom andra tränar? Jag kan ju vara med på vissa lektioner, men resten av tiden då?
Jag kan ju inte bara ringa mamma och kolla på naturprogram.
Jag får väl läsa tidningar eller böcker i biblioteket. Eller gå på bio.
Första gången jag verkligen önskar att jag kunde träna.