Gängskolan

1.3

"Mamma...är död"
Jag tappade andan.
"Va...nej, det kan hon inte vara!"
Svarade jag och sjönk ner på golvet. Jag lutade mig mot väggen och tryckte telefonen hårdare mot örat.
Han måste skämta. Pappa driver säkert med mig. Mamma kan inte vara död!
Hon får inte vara det.
"Får jag prata med Liam?" Mumlade pappa tyst.
"Vet inte vart han är" svarade jag tonlöst och stirrade på väggen mittemot.
Det blev tyst i telefonen.
Dörren bredvid mig öppnades, och läraren kom ut. En blick räckte, och han nickade så att jag kunde gå.
Jag reste mig upp från golvet och viskade ett "hejdå, jag älskar dig" till pappa innan jag lade på.
Jag testade att ringa Liam en gång, självklart utan att få svar. Jag struntade i att ringa igen och började istället att gå mot korridoren där våra rum låg.
Istället för att knacka på hos Liam gick jag till Carter. Efter en stund öppnades dörren.
När jag såg honom bröt jag ihop totalt. Carter tittade förvånat på mig och kramade sedan om mig.
"Vad har hänt?" Frågade han oroligt och kramade hårdare.
"Har du Em..mies nummer?"
Hulkade jag. Hela hans tröja blev blöt.
"Du får det om du berättar vad dom har hänt" sa Carter bestämt och släppte taget om mig.
Jag mötte hans blick.
"Mamma är död" viskade jag och torkade bort tårarna.
Carter blev tyst en stund, innan ha sa:" beklagar"
Han släppte in mig i sitt rum och tog sin telefon från sängbordet och kollade sina kontakter. Jag slog in numret och tryckte hoppfullt på ringknappen.
Några signaler gick innan Emmie svarade.
"Hallå?" Frågade hon osäkert. Jag bet mig hårt i läppen innan jag sa att det var jag och att jag behövde få tag på Liam.
"Visst" sa Emmie och bara en sekund senare hördes Liams röst.
"Vad är det Layla?"
Jag bröt ihop igen.
"Mamma är död Liam!"
Halvskrek jag och lade mig ner i på Carters säng.
"VA??" Liam skrek så högt att jag i ren förskräckelse flyttade telefonen från örat.
"Pappa ringde nyss, det var de JÄVLA ITALIENARNA SOM GJORDE DET!!" Vrålade jag. Jag vill bara skrika på någon. Jag hatar dem så jävla mycket.
Jag vill döda dom. Jag ska döda dom. För mamma.
"Kan vi gå på begravningen?"
"Nej, pappa vägrar låta oss komma hem nu..." suckade jag. "...vi får hedra hennes minne på ett annat sätt"

"Vart är du nu?" Frågade Liam efter en stunds tystnad. Carter bjöd mig på godis. Tacksamt tog jag en godis och log svagt.
"Hos Carter, vart är du?"
"Jag kommer, syns snart"
"Hejdå" Svarade jag och la på.
Jag vände mig mot Carter.
"Tack, jag menar det" Sa jag och reste mig upp från sängen.
"Du kan alltid komma" Log Carter och stängde dörren efter mig.
Jag väntade i korridoren på Liam. Hela kroppen kändes död. Jag orkade ingenting. Jag vill inte leva längre. Jag vill vara normal. Inte ha en gängledare till pappa och snart bli indragen i ett krig. Jag vill gå i vanlig skola, ha ett vanligt kompisgäng och festa varje fredag. Det livet känns perfekt jämfört med det jag har. Och så vill jag ha en bra familj. En mamma, pappa, Liam och en hund. Nu har jag bara pappa och Liam.
Varför kan jag inte få vara normal?
Jävla Italienare som tror att dom har rätt att döda min mamma. Dom ska få.
Jag vill ha krig. Ett blodigt krig, man mot man, kvinna mot kvinna. Och vi ska vinna.