Gängskolan

1.4

Har publicerat första kapitlet på min nya bok Sunflower, läs gärna, skulle göra mig jätteglad;)
________________________________

Kriget kom.

Igår kväll samlades hela skolan i matsalen. Där berättade rektorn att kriget är här. Och att vi måste vara beredda. Jag är beredd. Jag är så jävla redo. Alla är redo. Hela skolan jublade när vi fick höra nyheten. Vi sjöng vår nationalsång.
Sen hölls en tyst minut. För alla amerikanska liv som någonsin offrats. Och för dom som kommer offras. För nu är det krig. Nu är det dags. Och vi ska visa dom.

Kriget har varat i en dag, och det känns knappt. Jag har fortfarande ett stort hål i hjärtat, ett hål som aldrig kommer att fyllas. Ett hål som kommer att bli större.
"Hur länge varade förra gängkriget?"
Frågade jag på So-lektionen. Läraren kavlade upp armarna på skjortan och rynkade pannan.
"Vet inte, men minst 10 år tror jag"
Jag drog efter andan. Om kriget ska vara i 10 år kommer det inte finnas en chans att vi överlever.

Lektionen var inte som den brukade vara. Istället för att kartlägga platser i USA och Italien kollade vi på olika mord som begåtts under förra kriget. Dom bilderna fick mig att verkligen önska att jag var normal. Bilderna liknade tavlorna i läkarrummet i källaren. Allt man såg var smärta. Och sorg. Det var en bild som var väldigt lik mamma. Nästan läskigt lik. En annan bild föreställde 2 män som siktade med pistoler på varandra. Det suddiga skottet mitt emellan dom avslöjade att Amerikanen blev träffad.

Ända skillnaden från innan kriget och nu är att det är mycket tystare nu. Det är ingen som vågar säga något högt, eller göra motstånd mot lärarna. Det är som att alla har mognat.
Jag gillar det inte.

"Har du sett om Emmie gjort något skumt?" Frågade Kay. Jag skakade på huvudet.
"Nä, har du?"
Hon nickade.
"Jag såg henne i korridoren i förrgår, hon pratade i telefon med någon på ett annat språk. När jag kom gömde hon telefonen och låtsades som att inget hade hänt"
Jag rynkade pannan.
"Det är skumt..." sa jag. " ..."men Emmie, det känns inte som att hon skulle vara spion. Hon känns för snäll"
Kaylie ryckte på axlarna. "Det kan vara skådespeleri"
Jag suckade. Det kan det vara, men ändå... nej, hon känns inte som en sådan person även om hon är jätteskum.
Vad kul att vara spion, om man inte blir upptäckt förstås. Bara själva grejen med det känns liksom spännande.

Dagligen kom det rapporter om familjer till elever som blivit mördade. Brutalt mördade.
Dagligen försvann elever, för att åka på begravningar eller för att strida. Dagligen rustar vi för strid.
Lektionerna var ännu längre än förut. Varje lektion var dessutom extremt jobbig. På en skjutlektionen lämnade vi källaren och höll till i skogen. Vi körde paintball där, för att öva ifall vi skulle bli anfallna. Det var riktigt kul faktiskt.

En gång om dagen träffas jag och Liam och ringer till pappa, för att höra hur det är med
honom, och för att få nyheter om kriget.

"Italienarna har ett övertag, men vi ska ha ett möte i övermorgon för att skapa en plan. Med den planen ska vi vinna över Italienarna för alltid. Dom kommer aldrig våga utmana oss igen"
Sa pappa när vi ringde honom några dagar senare. Han sa också att mammas begravning ägt rum. Hon var inte begravd på en kyrkogård, utan i trädgården. Vid rosorna. De vita rosorna. Mamma älskade dom.
Det gör ont att tänka på henne. Även om Liam vägrar att erkänna det, vet jag att han också håller på att bryta ihop när han tänker på henne.

Det var gym-tid, och vi skulle samarbeta två och två. Jag hamnade med Carter. Tränaren sa åt oss att göra armhävningar medans den andra tog tid.
Jag vände mig mot Carter.
"Du får börja, för jag måste knyta skorna" Sa jag och böjde mig ner. Jag startade stoppuret jag fått (typ ett sånt som tränare brukar ha) och kollade på medans Carter gjorde armhävningar. Efter tre minuter bytte vi. Han gjorde typ 100, jag gjorde typ 10. Jag är stolt över min armstyrka...
Sedan gjorde vi situps. Vi lindade ihop våra ben, och när vi möttes gjorde vi high-five. När vi gjort situps i 5 minuter och min mage tagit självmord, bytte vi och sprang på löpband.

När träningen var slut var jag helt genomsvettig. Hela kroppen värkte, och hela halsen var torr i brist på vatten. Hela klassen hasade i långsam takt mot omklädningsrummen. Jag och Kaylie duschade med resten av tjejerna där, ingen orkade duscha hos sig.
Sedan gick vi till matsalen. Det serverades buffé, italiensk buffé. Jag och alla andra blev förvånade.
"Ni får äta deras mat, för när ni äter den ska ni tänka på hur ni kommer sluka dom" Sade en mattant till hela matsalen med hög röst. Jag och Xander började skratta. Mattanterna är ju läskiga. Dom är ju mer mordiska än vi ju.

"Alltså, jag måste erkänna. Jag hatar Italien, men dras mat är mycket bättre än vår" sa Carter med munnen full av spaghetti.
Alla skrattade, utom Emmie. Jag och Kaylie gav varandra en blick.
Hon känns verkligen skum när jag tänker efter. Alla gånger vi skämtar om Italien eller så, ser hon antingen rädd eller allvarlig ut. Eller så försöker hon le, men det liknar snarare en grimas.
Jag, Rick och Tyler körde tillsammans på kniv-lektionen, och jag och Kay körde på löp-lektionen som ersatt danslektionerna. Då sprang vi i skogen utanför skolan. Det var riktigt kul faktiskt. Det var skönt att komma bort från skolan ett tag och göra något annat.

På kvällen bestämde jag, Kay, Liam, Emmie, Carter, Xander, Rick och Tyler att vi skulle spela tennis. Efter middagen bytte vi om snabbt och möttes på tennisplanen. Bredvid planen fanns ett förråd. Där inne hämtade vi klubborna och en boll. Vi delade upp oss i två lag. Jag hamnade med Kaylie. Xander och Tyler.
"Kom igen då laget!!" Vrålade Xander efter att jag missat bollen för typ hundrade gången. Jag blängde på honom.
"Ta det lugnt!" Ropade jag när Carter slog iväg en stenhård boll rakt mot mig. Jag duckade, och Tyler fick backa upp för mig.
Vi körde ett bra tag. Vårt lag låg under med väldigt mycket. Jag hade ingen aning om att Carter var så bra på tennis. En bra sak var att Liam var minst lika dålig som jag.

"Jag ska bara gå på toa..." Sa Liam utmattat efter ett tag. "...Jag kommer strax" fyllde han i och vandrade iväg.
Liam ljög.