Gängskolan

1.5

Okej, det här är den sista delen jag skrivit klart, får se om jag fortsätter på den om jag kommer över skrivtorkan.
_____________________________

Jag följde Liam med blicken och såg när han gick in. Vi var dom enda som var ute, kanske för att det väldigt molnigt.
Emmie slog iväg bollen i ett hårt slag. Jag sprang fram mot den, och lyckades till min förvåning att träffa den.
"Ååh, jag träffade den!!" Sa jag glatt och skuttade upp och ner.
"För första och sista gången någonsin" svarade Xander och flinade mot mig. Jag räckte ut tungan mot honom.
Jag vände blicken mot Liam en gång till. Jag såg han gå in i byggnaden. Jag tittade bort och fokuserade på tennismatchen istället.
Det var väldigt tyst ute. Det ända som hördes var bollen som vinade och våra trötta andetag. Den sköna tystnaden stördes av något. Ett brummande ljud, flygplan.
Vi avbröt spelet och kisade upp mot det. Det var ett ensamt, litet plan.
Det liknade ett stridsplan.
Flygplanet svängde en skarp sväng och släppte ner något mot oss. Nej, inte mot oss, mot byggnaden.
Vi stod som förstelnade.
Ett högt ljud, så högt att det kändes som att trumhinnorna skulle spricka hördes. Efter det trycktes vi ner mot marken. Jag hörde ingenting. Bara ett irriterande pipande ljud.
I chock satte jag mig upp och tittade mot min skola. Nej, det som var min skola. En stor dammhög om det ryker ifrån har ersatt det ståtliga huset. Jag tittade mot som andra. Ingen säger något.
Som en man reste vi oss upp och började gå mot den rykande högen. Kroppar ligger överallt.
Jag gråter, jag hatar krig.
Jag vill att det ska vara över. Jag bryr mig inte om vi förlorar, bara det tar slut. Men det kommer inte att bli sig likt. Inte utan mamma. Men jag har iallafall Liam och pappa. Vänta, vart är Liam? Jag ser mig vilt omkring. Han borde ju vara med oss?
Onej. Jag sjunker ihop på makten när jag minns. Jag skakar. Jag får ingen luft. Det är bara jag och pappa kvar.
Min idiotiske tvillingbror, min andra halva, min bästa vän är död. Och han kommer inte tillbaka. Någonsin.