Havsfödd (PAUSAD)

Gudaceremonin

Alla stod som paralyserade för några ögonblick, sedan började vi röra på oss samtidigt efter de rödklädda mystiska alverna. Det kändes egentligen inte som om vi förflyttade oss. Vi gick genom skogen, på för mig helt osynliga stigar. Det enda man kunde se var träd och ännu flera träd. Den enda skillnaden var att himmelen långsamt blev allt ljusare.

Efter något som kändes som en evighet kom vi ut i en perfekt cirkelformad glänta. Allt kändes plötsligt mycket ljusare. Kanske på grund av att trädgrenarna inte längre täckte över solen eller så kunde det bero på magin som verkade hänga i luften. I mitten av gläntan fanns sex stycken träd. Fast detta var inga vanliga träd. Det ver någon som stod klart på en gång. En av den verkade lysa, ett annat glittra och ett tredje droppade det små gnistrande droppar från även om himmelen var helt molnfri och natten hade varit lika klar. Dom var formade som en cirkel. De mystiska rödklädda träalverna stod på andra sidan av gläntan.
- Ställ er i en cirkel runt träden, sa den längste av dem med en ton som gjorde att ingen ifrågasatte honom.
Han pratade inte högt men man kunde ändå höra han röst som om han hade stått bredvid oss.

Alla började genast röra på sig och efter någon il (minut) hade vi format en cirkel runt träden.
- Ta varandras händer, ta din högra grannes hand med din vänstra respektive din vänster granne med din högra hand, sa den långe träalven.
Vi gjorde som han sa fast dom som stod bredvid mig gjorde det med lite tvekan, dom kastade mig en föraktfull blick innan de tvekande tog mina händer och då som om dom vore något äckligt. Jag suckade, detta var så överdrivet, vad spelade det för roll om jag hade svart hår och dom rosa och grönt?

När de sista händerna slöts kring varandra började en måneld brinna i mitten av trädcirkeln, den växte och ändrade form till en gammal kvinna. Sedan försvann ljuset från elden och det blev en kvinna. Fast det måste varit den äldsta alv jag någonsin sett. Hennes egendomliga hud var nästan genomskinlig och hennes ögon var dimmiga. Också hon var klädd i en lång röd dräkt av ett tyg jag inte kunde känna igen men som liknade silke.

Hon sträckte ut båda händerna mot alven som stod närmast vägen vi kommit ifrån och långsamt lyftes en av träalvens hårstrån som jag har för mig heter Linno. Jag tror jag förstår nu varför man inte får röra träalvers hår om man inte är nära vänner eller familj. Hårstrået flöt sedan mot den besynnerliga kvinnan tills det var framme vid henne då verkade den gå upp i rök och sedan bilda en liten pärla. Linno såg på med skräck i blicken. Man kunde nästan känna lukten av hans rädsla enda bort hit och jag stod minst 20 grenar (20 meter) bort.

Kvinnan fångade pärlan i sin hand sedan kasta hon upp den i luften. Först for den uppåt sedan saktade den ner och man kunde i solljuset se hur den glittrade. Sedan ännu saktare började pärlan åka ned igen men svängde mot ett av träden, det som det regnade från. Ena gnistan var pärlan där nästa verkade den ha smält ihop med trädet.

Alla stod och väntade, lika spända och bleka. Sedan lossnade en av trädets blommor och flöt mot Linno. Sedan verkade den smälta ihop med Linno på samma sätt som hårstrået eller pärlan smält ihop med trädet.
- Du tillhör för evigt Vishetens Gudinna, Anja, sa den uråldriga alven till Linno.
Linno tog långsamt och förde samman händerna han höll i och gick sedan tillbaka mot skogen. När han kom ut från gläntan och in i skogen igen skulle jag kunna svära på att han tog ett glädjeskutt.

Det fortsatte på samma sätt. Alv efter alv, du tillför för evigt Kärlekens Gudinna, Maria, du tillhör för evigt Sanningens Gudinna Semo, du tillhör för evigt... Sen var det Lis tur. Jag såg hur hon panikslaget gav mig en blick och jag nickade uppmuntrande till henne även om det kändes som om mina inälvor bytts ut mot hala, slingrande ålar. Hennes pärla förenades med det träd som glödde.
- Du tillhör för evigt Godhetens Gudinna, Mijjo.
Jag log för första gången sen jag steg in i gläntan, jag borde kunna gissat mig till det, Li är utan tvekan den godaste alv jag någonsin stött på.

För varje gång någon lämnade cirkeln verkade träden och kvinnan krympa så att vi fortfarande skulle kunna bilda en hel cirkel runt dom. Det kändes som en evighet innan det var min tur. Alven på min högra sida la till slut min hand i träalven bredvid henne sedan lämnade hon ringen utan ett ord. Kvinnan sträckte fram händerna mot mig och jag kände en konstig känsla, som ett stickande som for upp för min ryggrad och sen med en hög smäll och från varje träd sköt en blixt in i kvinnan. Jag stirrade skräckslaget på henne. Det kändes inte längre som om mina inälvor var ålar utan snarare tunga stenar. Vad hände?
- Solum, slängde kvinnan mot mig.
Hon verkade inte blivit skadad av blixtarna men det förändrade definitivt hennes attityd mot mig, från likgiltigt till föraktande.
- Gå från denna glänta och kom aldrig tillbaka, sa hon när jag bara fortsatte att stirra på henne.
Det här skulle ju bli dagen då min by slutligen skulle acceptera mig, det skulle inte bli dagen då mitt liv skulle förstöras. Jag har hört historier om flera olika solums. Vissa blir utkörda ur sin by, satta i fängelse, eller blir undvikta av alla, jag har till om med hört en historie om en som blev dödad på grund av att han var en solum.

Långsamt placerade jag ena handen jag höll i i den andra och lämnade sedan cirkeln, helt bedövad. Det här kunde bara inte vara sant!

Vandringen tillbaka till Storträdet kändes nu plötsligt mycket kortare nu när jag ville att den skulle vara längre, jag ville definitivt inte komma tillbaka igen och behöva berätta för Li vad som hänt, hon skulle bli sjuk av oro. Hon är så späd och ömtålig. Men jag visste att jag behövde göra det. Jag kom fram till trädet som för bara några timmar sedan känts som hemma fast nu är den känslan borta och har blivit ersatt av en känsla av sorg, för jag vet vad som kommer att hända nu...
- Där är HON!!!
En av alverna som såg vad som hände mig i gläntan kom springande ut ur skogen, pekande på mig. Nyfikna alver tittar fram överallt och stirrar lika mycket på mig som den springande alven, även om det är han som beter sig som en idiot, springer runt, dränkt i svett och skriker.
- Hon är en SOLUM, skriker han som en förklaring till alverna.
Jag kan höra deras upprörda och förvirrade viskningar, enda här nerifrån.
- Kör bort henne! skriker någon annan uppifrån, vi har tillåtit henne att vara här i arton vintrar, det är mer än nog, kör ut henne, fortsätter någon annan.
Snart ropar varenda alv ut sin åsikt med allt från förvirrad ton till förbannad. Jag har aldrig hört dom så här. Träalver brukar vara tysta och lugna. Jag tror inte att jag förstod innan hur hemskt det är att vara en solum enligt dom.
- Tystnad!! Ropar en stark röst, det går tydligt att höra att han är van att bli åtlydd.
Jag vänder mig långsamt om, förvirrad. Det var inte en röst som kunde tillhöra en träalv, det var starkare, grövre och väldigt mycket djupare. När jag vänt mig om får jag syn på runt trettio bergsalver, allihop med masker i allt från järn till koppar till guld. Alla har dragna vapen, långa raka svärd, och klädda svart och rött, typiskt för bergsalver.
- Vad är all denna uppståndelse? Frågar samma röst igen, bergsalven med den enda guldmasken.
Alla är tysta nu. Tystnaden är för tyst, den verkar pressa mot mina trumhinnor.
- Nåå? måste jag hugga ner någon av er för att ni ska kunna förstå att jag menar allvar? fortsätter han nu väldigt irriterat och höjer sitt svärd några grader.
Jag får syn på Li i kanten av mitt synfält, Jag vänder mig långsamt mot henne och mimar "jag älskar dig".
- Det var mitt fel, säger jag sen och jag är förvånad över hur stadig min röst låter, guldmasken verkade seriös med sitt hot och jag kan inte sätta Li i fara för min skull, dessutom skulle jag nog ändå bli utkörd efter detta.
Jag känner ett par straka stål-beklädda armar ta tag i mig och börja dra mig mot guldmasken. Jag ger Li en snabb blick. Hennes ögon är redan svullna och röda och tårar rullar redan ner för hennes kinder. Jag ger henne ett litet leende. Hon mimar tillbaka "jag älskar dig med". Sedan känner jag hur en stål-beklädd handske tar tag i mitt ansikte och drar i det så att jag ser rakt på guldmasken.
- Hm, en havsalv, ovanligt, framför allt i en by med träalver...säger han och låter faktiskt uppriktigt förvånad, fast på ett väldigt obehagligt sätt. Kalla kårar åker längs min ryggrad, jag tror...ja, vi tar med henne...vi tar med henne till Willow, hon lär behöva nya slavar vid Pugnatum vid det här laget, jag hörde att hon blev arg förra veckan och dödade fem av dom, fortsatte han likgiltigt, men jag kunde höra en definitiv ton av skadeglädje.
Hela min insida blev iskall och jag blev helt torr i munnen.

_____________________________

Hoppas ni tyckte om den här biten också, annars hoppas jag att ni ger min berättelse en chans till! Hur som helst ha en bra dag :D