Havsfödd (PAUSAD)

Häxan Willow

Jag sväljer hårt när jag förs in genom portarna. Jag ser upp, det känns som om stenen ovanför mig när som helst kan ramla ner och mosa mig levande. Jag vet inte ens vad som skulle vara värst längre. I Doreks källare kändes det som om Anye överdrev, men nu, när jag väl är här verkar det som om vad som helst skulle kunna hända, och som om gudarna hört min tanke och ville visa att jag hade rätt så flög plötsligt en eldboll förbi min vänstra sida. Jag hoppar till och ser på stora ögon bakåt där eldbollen träffade den steniga backen. Jag känner hur skräcken sprids inom mig som ett kallt gift. Vad är det här för ställe?

Jag ser framåt igen, sökande efter källan till eldbollen och får syn på två bergsalver, långt bort. Jag kisar, jag ser att de håller elden i sina händer medan de ser mot mig och skrattar. Jag vet att ingen träalv skulle kunnat se det men jag har alltid haft betydligt bättre syn än någon annan jag träffat, kanske har det något med att vara en havsalv.

Jag stirrar på elden i deras händer. Det talades om i min by att bergsalver inte tillber gudinnorna utan i stället andra gudar och gudinnor, hemska gudar och gudinnor. Några av de mer populära namnen bland alverna i vår på var Guden av Ondska och Gudinnan av Död och jag antar att sådana gudar kan ge sina tillbedjare sådana hemska krafter, som att skicka brinnande eldbollar efter mig.

Träalverna kallar det för mörk magi, dom påstår att gudinnorna ger oss de sanna goda och unika gåvorna medan dom bergsalverna tillber bara förstärker alvernas onda magi.

Jag följer efter bergsalven som kom för att hämta mig. Hon har ingen mask, så hon är alltså ingen soldat, hon måste vara en elev.
- Hur använder ni er magi? frågar jag henne försiktigt, jag kan inte låta bli.
- Vad tror du ger dig rätten att prata med mig? frågar hon nedlåtande, hon har en skarp arrogant och självgod röst och jag ogillar henne redan strakt.
- Jag undrade bara, säger jag med resta ögonbryn.
- Slav, hon betonar det ordet, du ska inte undra över något, du ska bara göra som du blir tillsagt och att hålla mun, du kan vara glad att jag inte skärt ut din tunga redan, vi får hoppas att Högste Arkat gör det, säger hon med en ondskefull glimt i sina mörka ögon, dom ser ut som mörka gångar utan slut.

Jag bestämmer mig för att inte utmana ödet genom att prata igen. Den sura alven verkade lika seriös som döden och jag kände helst för att behålla tungan. Men vad som verkligen bekymrar mig är Överste Arkat, jag tror att det betyder något i stil med högste kämpe, jag förstår inte vad det innebär men det låter inte positivt. Vi kommer i på en borggård där jag helt tappar hakan; två bergsalver står och fäktar med var sitt svärd, samtidigt som de nu och då skjuter någon sorters besvärjelse mot sin motståndare. Dom är så snabba att allt nästan ser ut som en dans, en dödlig dans, fast eftersom det här ska föreställa en skola så antar jag att man faktiskt inte ska döda varandra utan att jag bara är så oerfaren att jag inte ser att det inte är på liv och död.

Jag inser inte förens nu att på några grenars avstånd står ännu en bergsalv och ser med uttråkad blick på dom, som om hon sett alvlingar (alv-barn) göra bättre ifrån sig. Hon var klädd i en grön dräkt, samma nyans som flaggan. Jag antar att det är Pugnatums flagga. Utanpå det har hon en knälång vitskimrande alvrustning. Jag stirrar på rustningen, det måste vara av den värdefulla och ytterst sällsynta metallen firgus.
- Högste Arkat, säger den sure alven med ett helt annat tonfall än innan, nu är hennes röst full av respekt och spår av fruktan, jag har förste slav, fortsätter hon medan hon djupt bugar och sedan knuffar mig framåt.

Så det här är högste Arkat? Jag hade nästan förväntat mig att hon skulle ha horn eller i alla fall huggtänder. Hon tar ett steg framår och griper tag mitt ansikte med sin metall-klädda hand. Metallen känns lika kall som is när den kommer i kontakt med min hud. Hon vänder mitt huvud fram och tillbaka och studerar mig grundligt. Det gör mig ytterst obekväm. Det känns inte som hon bara ser hur jag ser ut, utan även som om hon kan se in i mig och se allt. Jag ser in i hennes ögon under ett ögonblick. Det känns som om hon kan se genom mina. Jag sänker blicken, vanligtvis undviker jag inte ögonkontakt, men jag kan inte förmå mig själv att möta hennes skarpa blick igen.