Havsfödd (PAUSAD)

Jenna

Med tunga steg och ännu tyngre hjärta går jag tillbaka mot sovsalen. I mina armar bör jag Paige, hon är så lätt och ser ännu ömtåligare ut nu än när hon levde. Jag kanske inte känt henne länge eller bra, men hon var den enda här som jag skulle kallat för en vän och nu dog hon på grund av den där hemska alven sim ville "roa" sig. Jag trodde aldrig att jag skulle gata någon mer än Willow, men den här alven har en bra chans.

Jag brukar inte gråta framför folk men jag bryr mig inte när jag går in genom dörren till köket. Alla andra alver där inne verkar bli som paralyserade sedan hörs ett fruktansvärt skrik, en enögd äldre kvinna står med en min som verkar vilja förmedla att hela hennes värld har rasat samman.

Hon haltar fram mot mig så fort hennes ben kan bära henne. Jag går mot henne och kvinnan lyfter Paige ur mina armar.

Resten av dagen verkade inte riktigt kunna registreras i min hjärna, allt jag kan tänka på är Paige och hur hon från att vara min vän till att bara vara en livlös kropp.

- Hallå, viskar en röst i mörkret.
Jag sätter mig upp i min halmbädd.
- Vem är det? viskar jag tillbaks.
Alven svarade inte utan började bara dra i min arm. Tvekande följer jag efter alven när hon tänder ett litet ljus. Den enögda kvinnor leder mig tyst till köket.

- Hur dog hon? frågar kvinnan med en desperat ton.
- I-... I ett experiment, svarar jag och min röst spricker tydligt i slutet.
Kvinnans ögon blixtrar av ilska.
- Vad heter du? frågar jag henne.
- Jenna, svarar hon villigt, antagligen för att tänka på något annat än Paige.
- Vad är ditt namn? frågar hon mig.
- Lex, viskar jag, kanske kan jag lita på henne, eller i alla fall ställa frågor till henne.
- Vart ligger Karkasus? frågar jag henne medans mitt hjärta bankar i min hals.
Kvinnan verkar krympa vid frågan.
- Minst en månvarvs tids resa rakt norrut, viskar hon strävt.
Jag glor bara på henne, nu vet jag i alla fall vilken riktning jag borde gå mot, men jag vet att jag kommer behöva mer hjälp än en riktning.

Jag ör förvånad, men tacksam över att Jenna inte ställer några frågor.

Jag går runt i en skog, löven är gröna och allt luktar hemma, jag ser upp på storträdet och kan inte låta bli att le, jag är hemma igen, till slut. Jag svingar mig lätt upp i trädet och hoppar och svingar mig från gren till gren. Mina grannar och alla andra ser på mig med nya ögon, dom har till slut accepterat mig!

Brett leende springer jag över grenarna mot mitt och Lis hem. Jag kliver in och tvärstannar. All glädje är som bortblåst, ersatt av fruktan, för på det släta trägolvet ligger Li och vrider sig i smärta, hennes hud verkar koka, som varmt vax, som Paige. "Inte igen! Inte Li!" är allt jag kan tänka. Jag springer fram till Li och lägger desperat mina händer på hennes kinder, medan jag hoppas på att det allt ska sluta, men så fort jag rör henne verkar hon smitta av sig. Nu kokar inte bara Li.

Med en fruktansvärd känsla ser jag hur huden på min handflata börjar bubbla. Några sekunder senare verkar hela jag koka. Det är då jag ser honom. Paiges mördare! Vaxliknande skinn, mörka, smala ögon, smala läppar och en lika smal, böjd näsa. Hans hår ligger i axellånga flottiga testar. Smärtan verkar blekna och ersättas av en ilska jag aldrig förr känt. Jag snubblar in i rummet intill och vattnet omsluter mig och kokandet slutar.

Alla känslor verkar sköljas bor, det är bara ett skön kända av ingenting kvar. Jag ser upp på den molnfri blå himmelen. En saltig bris sveper förbi och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen. Jag ligger i vatten, i havet, så långt ögat kan nå är det vatten. Jag lägger huvudet ned i vattnet igen och håller kvar känslan av ingenting.

Jag öppnar långsamt ögonen och allt kommer tillbaks, all snärta, oro och rädsla. En nedstämd känsla fyller hela mig och för att hålla mig sysselsatt går jag till köket för att fixa Willows frukost. Men att fixa frukost håller bara händerna sysselsatta, så för att hålla min hjärna sysselsatt fortsätter jag fundera på min plan.

Jag vet vilken riktning Karkasus ligger åt och jag vet att jag måste härifrån snart innan Willow ska använda mig i någon, antagligen ondskefull plan. Men det är så mycket som fattas, vilka väger jag borde använda, hur jag ska ta mig härifrån, hur jag ska få provianter till resan, hur jag ska befria min far. Jag antar att jag bara skulle kunna stjäla mat men jag skulle ändå aldrig ta mig dit. Jag behöver pengar, en karta och en förklädnad. På något sätt behöver jag få av bojorna av kall metall som duger runt sitter fast i mina handleder.

Hur jag ska få ut min far kan jag inte ens förställa mig.

Jag suckar mär jag förstår just hur omöjligt mitt uppdrag är.

_______________________________

Sorry för att det tog så lång tid för den hör delen, men jag hoppas att ni gillar den och återigen sorry för alla grammatiska fel och autocorrect-felen :/

Skulle verkligen uppskatta om ni ville rösta!

Ha en bra dag :)