Havsfödd (PAUSAD)

Paige

Jag hann nätt och jämt lämna brevet och sedan i tid servera Willow hennes kvälls-te. Hur mycket te ska den där kvinnan dricka? Hur som helst, så spelar det ingen roll. Om jag vill förbli vid liv så är det bäst för mig att jag gör som hon säger.

Jag biter ihop medans jag går ned för trappan som leder från Willows kontor, allt springande hit och dit och allt gående har verkligen gjort mitt ben ömt, jag får försöka rengöra det ikväll, jag kan inte få det infekterat.
- Lex? frågar en djup röst.
Jag ser upp. Bara några steg från mig står Miro. Jag ser frågande på honom, hur vet han vad jag heter?
- Hur vet du mitt namn? frågar jag med rynkade ögonbryn, jag vet fortfarande inte om jag kan lita på honom.
Det rycker i hans ena mungipa.
- Den lilla träalven med rosa hår sa något om det, det gör inget att jag kallar dig det, eller? säger han och han höjer frågande på ett mörkt ögonbryn, det måste vara svårt att aldrig höra sitt riktiga namn, fortsätter han och hans röst blir mer sympatisk.
Jag ser mig omkring.
- Så länge ingen hör dig säga det, säger jag, annars kommer jag få en hel del problem.
Han nickar i avsked och går sedan därifrån.

*Miros synvinkel*

Efter den långa träningen skyndar jag iväg mot min mors kontor igen, hon skulle bli förbannad om jag tar längre tid på mig än vad jag redan gjort.

Jag joggar lätt genom korridorerna, trots den flera timmars långa träningen. När jag kommer fram till foten av trappan till min mors kontor får jag syn på Lex igen.
- Lex? säger jag, jag kan bara inte låta bli.
Hon ser friskare ut, men jag kan fortfarande se att hon haltar. Men skillnaden är markant, hon är för det första vid medvetande, dessutom har hon färg på kinderna och hennes ögon gnistrar.
- Hur vet du mitt namn? frågar hon förvånat och med rynkade ögonbryn.
Jag kan inte låta bli att le lite, det gör mig glad att se att hon inte låter sig kuvas av min mor.

Jag förklarar snabbt hur jag vet hennes namn.
- Det gör inget att jag kallar det det, eller? lägger jag snabbt till.
- Så länge ingen hör dig säga det, svarar hon med ett leende som hon verkar omedveten om, annars kommer jag få en hel del problem, fortsätter hon och hennes lilla leende bleknar bort.

Hon verkar ha bråttom så jag nickar och går sedan vidare mot kontoret.

- Du är sen, säger min mor så fort jag stigit in.
Jag biter ihop tänderna, bäst att vara respektfull, att inte vara det leder till fler problem än det är värt, jag har försökt.
- Vi hade träning, svarar jag med den respekt jag kan framkalla.
- Den slutade för sju och en halv ilar (minuter) sedan, säger hon tvärt.
- Träningen drog över runt fem ilar, ljuger jag lätt, jag vet att hin kommer genomskåda mig, det är näst intill omöjligt att ljuga för Högste Arkat Willow, jag hoppas bara att hon inte orkar bry sig.
- Rätt på saken, vad tror du att du gör när du hjälper en av mina slavar? säger hon ilsket, men med så låg och kontrollerad röst som bara är möjligt.
- Hon höll på att förblöda, svarar jag kallt.
- Dom är till för att tjäna oss inte tvärt om! säger hon och hon pratar ännu tystare, jag känner henne tillräckligt väl för att veta att ju tystare hon pratar desto farligare är hon.

- Det vore ett ekonomiskt slöseri att låta henne dö, söver jag som bortförklaring.
- Dom säger att du gick till sjukhuset med henne, du vet att slavar inte får tas dit!

Utskällningen varade längre än jag trott och när jag till slut var fri och gå kände jag en klump av oro för Lex. Jag har bara sett henne två gånger men jag vill inte att hon ska råka illa ut, desto mindre dö.

*Lex synvinkel*

Jag går utan vidare tillbaka till köket dör jag utan att klaga börjar diska. Det är nog en av de lättaste uppgifterna för en slav här på Pugnatum.
- Var är Paige? viskar jag till en träalv som Paige pekat som sin mor .
- Jag vet inte hon borde vara här vid det här laget och hjälpa dig att diska, säger hon och hennes ansikte är fullt av oro.
- Vad skulle hon föra innan hon skulle diska? frågar jag henne lika oroat.
- Hon skulle sopa den stora borggården, svarar Paiges mamma.
- Jag kan försöka leta upp henne om du sköter disken, föreslår jag.
- Tack unga vän, svarar hon och skakar min högra hand i sina båda.

Jag skyndar mig mot borggården. Paige är den ända alv som jag skulle kalla en vän, hon säger inte mycket, men hon har en tröstande känsla runt omkring sig.

Jag joggar den sista biten, trots smärtan. Så fort jag ser borggården stannar jag, som förstenad.

Paige ligger på backen och vrider sig i smärtor, men hon verkar inte kunna yttra ett ända ord. Jag springer mot henne och mörkar hur hela hennes hud verkar bubbla... nej, koka. Hennes hud verkar koka. Jag springer fram mot henne men flyger bakåt av någon forts osynlig kraft. Någon sorts magi skickad från den långe bergsalven som stod över Paige. Han har axellångt flottigt hår och en lång smal näsa och ännu tunnare läppar, ett elakt utseende.

- Sluta! skriker jag panikslaget.
Bergsalven ser knappast min väg. Jag springer mot Paige gång på gång, men varenda gång jag försöker slungas jag tillbaks. Jag kan bara stå och se på medans Paige kokar och långsamt verkar försvinna. Hon ser på mig med tårfyllda ögon och sedan, plötsligt, verkar något försvinna ut ur dom.

Jag känner sorgen välla inom mig och snabbt utväxlas mot brinnande ilska, glaset jag inte varit medveten om att jag höll i går sönder med en kras. Vatten och glas bitar skjuter mot bergsalven. Jag rynkar pannan, varför träffade inget mig?

Bergsalven gick snabbt mot mig. Han tryckte utan tvekan upp mig mot en vägg, hans underarm pressad mot min strupe.
- Om du någon gång gör så igen, så kommer du inte hinna säga nej innan jag låter dig gå samma väg som din dumma lilla träalvs-flicka, morrar han.
Hans arm pressar så hårt mot min strupe att jag inte får någon luft. Jag kämpar utan förgäves flytta hans arm men han är så mycket starkare att jag inte har en chans. Hans arm är borta från min hals lika fort som den kom dit.

Jag sjunker ihop och så fort han är utom synhåll svämmar tårarna över.

________________________________

Hej hörni! Sorry för alla dessa autocorrect-felen, kommer nog försöka redigera hela berättelsen när den är klar!

Bara en fråga, hur låga kapitel vill ni ha? Jag brukar försöka skriva mellan 1000-1500 ord (minst 8 sidor), men jag vet att vissa bara skriver 2-3 sidor. Lämna gärna en kommentar!! ( Den här delen blev 1182 ord långt)

(Har inte målat bilden som jag använder till denna del, den är från Pinterest, bara i fall någon undrade)

Gått nytt år!!!