Havsfödd (PAUSAD)

Fångad

Jag blinkar ett par gånger, helt förvirrad. Det är så mörkt att det inte blir någon skillnad om jag blundar eller inte. golvet skakar och det ör en hel del oväsen. Jag försöker resa mig upp men inte förens då blir jag medveten om repet som är hårt bundet i mina handleder.Nu när jag lagt märke till dem är jag förvånad att jag inte gjorde det tidigare. Jag känner paniken komma krypande. Det slår mig plötsligt att jag måste sitta en en vagn utan fönster. En vagn för fångar.

Långsamt kommer allt tillbaks. Hur jag drogs bort från min by och hur en stål-beklädd hand höjdes och sedan kom farande mot mitt ansikte. Det är det sista jag minns. Ögonen börjar svida och jag känner att trådarna är nära. Kanske var mitt liv inte perfekt hemma i byn men det var bättre än det här. Jag kan inte gråta nu försöker jag intala mig, men tårarna kommer ändå samtidigt som jag försiktigt känner vid min vänstra tinning, helt intorkat blod och en skorpa. Han måste slagit mig ganska hårt om en jag var medvetslös så länge att det hann bildas en ordentlig skorpa.

Det snurrar av frågor i mitt huvud. Soldaten hade kallat mig en havsalv. Men det kan inte vara sant! Min tvilling är uppenbarligen en träalv och dessutom är havsalverna i Myri så gått som obefintliga, efter kriget blev de flesta dödade och de andra seglade iväg med sina stora skepp till öar ute i havet.

Dörren öppnas plötsligt och solljuset träffar mig rakt i ögonen, mina fortfarande röda ögon tåras på grund av det starka ljuset, jag hade blivit så van vid mörkret. Jag fick inte lång tid att vänja mig. Okänsliga händer drar ut mig ur vagnen och sätter ned mig på backen. Jag ser mig häpet omkring. Det är stora byggnader runt omkring mig, sånt man bara hört talas om i berättelser. Det är i sådana här ställen bergsalver och solalver bor, även om solalverna oftast bara stannar för några månader innan dem drar vidare. Det är i alla fall vad jag har hört. Jag är i en stad, för allra första gången.

Jag får plötsligt syn på mannen som drog ut mig. En stor, tjock, bergsalv utan mask, jag stirrar i ett par sekunder innan jag blygt tittar bort. Alven hade kopparfärgad hud och skarpa, men symmetriska drag. Han ger soldaten med guldmask en handfull guldmynt innan han tystlåtet börjar dra i mitt rep. Han är mycket större än mig så jag vet att om jag kämpar emot så kommer den ända konsekvensen vara att jag får ont i handlederna, så jag följer med utan protest. Han går in och ut mellan massa hus och stånd. Jag förstår inte hur han kan hitta. Här finns fler alver än jag någonsin tidigare sett, men jag hinner inte se på någon ordentligt även om jag hade velat, alla var så olika träalverna.

Han för mig till en av de sjaskigare områdena och drar med sig mig in i ett stort, dåligt vårdat hus. Så fort vi kommer in träffar lukten mig i ansiktet som ett knytnävslag, en blandning av svett, blod och spya. Vi gick genom några korridorer och sedan ner för en gammal, smal och högljutt knarrande trappa.

För första gången stannade jag. Här i källaren fanns ett femtital burar, dom kunde inte vara större än 2 grenar höga och en gren bred. Dom var smutsiga och stanken här nedifrån var ännu värre. I vissa av burarna satt träalver och solalver. Jag hade hört talas om solalver men aldrig sett någon tidigare. Dom var långa och magra, men man kunde se att dom var starka. Deras hår var honungsfärgat och deras hud var en vacker nyans av brun, men det var inget av det som verkligen fångade min uppmärksamhet. Det var deras besynnerliga ögon. Dom var guldfärgade, nästan lysande.

Jag snubblar till när den fete bergsalven drar mig framåt. Jag börjar instinktivt kämpa emot, jag känner hur min ilska börjar växa men försöker lugna mig. Jag försöker påminna mig själv om att det inte kommer att hjälpa. Han slänger in mig i en tom bur och tar fram ett knippe med skramlande nycklar och låser buren. Efter det, utan ett ord vänder han på klacken och går likgiltigt iväg.