Havsfödd (PAUSAD)

Miro

Jag kniper hårt ihop ögonen. Mitt ena ben känns som bedövat, medans resten av min kropp känns iskall. Ett symptom på blodförlust. Jag öppnar långsamt ögonen. Jag rycker ofrivilligt till när jag får se den lilla träalven som påminner mig om Li. När jag ser mig omkring upptäcker jag att jag är tillbaka på min halmbädd.
- Vilken tid är det? frågar jag alvflickan, min röst låter raspig och är inte högre än en viskning.
- Runt tio, svarar alven oroat, sedan ser hon sig nervöst omkring och fortsätter i en viskande ton fylld av rädsla, mitt namn är Paige.
Jag ler uppmuntrande.
- Tack, säger jag uppriktigt, så jag var borta i över två solsteg??
- Nej, faktiskt inte, jag kunde höra den oron i hennes röst även om vi bara träffades för ett litet tag sedan.
- Nej? repeterar jag frågande.
- Över ett solvarv (ett dygn), säger hon och biter sig i underläppen.
Jag kan bara stirra.
- Jag gick upp med frukosten, säger Paige, antagligen i ett försök att bryta tystnaden.
- Tack, säger jag och ler mot henne och tveksamt och långsamt ler hon tillbaks.
- Kan du resa dig? Jag tror inte att du kommer få ligga ner så länge till, högste Arkat kommer att bli misstänksam.
Jag grimaserar medan jag, md stöd från Paige, långsamt reser mig upp. Jag ser ner på mitt ben. Paige har rivit av en stor bit av mitt vänstra byxben för att använda som bandage. Jag är glad över det. Jag vill inte se märket som Willow lämnat.

Hela den dagen spenderade jag i köket och det gav mig den tid jag behövde. Tid för mitt ben att börja läka och för mig att tänka. Om Willow ger sådana bestraffningar för en sådan liten sak så kommer inte jag att överleva länge. En dag kommer jag att förlora humöret och gör något som kommer ge mig en mycket värre bestraffning. Jag har sett många av slavarna bära stora ärr. Vissa saknar fingrar, tår eller öron. Jag har till och med sett en äldre kvinna med bara ett öga och stora ärr över hela ansiktet. Många tycker nog att det är skrämmande, men enligt mig visar det bara att hon är en kämpe, någon som kämpat för sitt liv.

Efter allt jag sett på denna lilla tid jag varit här så vet jag att jag måste ta mig bort härifrån. Jag vet hur eller vart jag ska, men en sak är säker, jag ska bort härifrån innan jag dör.

Tre solvarv har gått och jag har fortfarande inte kommit mig något närmare till en lösning. Jag har i alla fall inte gjort Willow upprörd igen.

- Varför skulle din mor vilja prata med dig? säger en kvinnlig alv.
Jag fortsätter att kolla ned i rabatten jag rensar och jag skulle kunna svära på att de flesta av växterna i rabattera är giftiga. Jag känner igen flera av dem.
- Jag vet inte, svarar en manlig röst, aningen för fort för att jag skulle tro att han talade sanning.
Det var något bekant med rösten. Båda rösterna faktiskt, men den kvinnliga på ett obehagligt sätt. Jag riskerar en snabb blick upp. Den sura eleven som tog mig till Willow står nonchalant lutad mot en av de ljusa stenmurarna. Fast hon ser inte sur ut längre, hon verkar glad medans hon snurrar på sitt mörkt blå hår. Hon är onekligen väldigt söt, men hennes attityd förstörde det intrycket. Sedan möter jag ett par svarta ögon. Så lika Arkat Willows. Lika svarta men samtidigt så olika. Dom här ögonen verkar lysa av styrka. Willows ögon känns mera som mörka tunnlar utan slut. Sedan känner jag igen honom. Det var han som krockade in i mig och enligt Paige sedan bar mig tillbaka till köket. Jag minns inte riktigt vad som hände.

Jag ser ner igen och jobbar vidare även om jag lyssnar spänt.
- Miro, efter fjorton år så vet jag faktiskt när du ljuger, suckar den kvinnliga alven.
- Okej Marlene, hon högg en av slavarna och jag hjälpte henne tillbaks till en av deras sovsalar, svarar Miro snabbt och motvilligt.
- Varför skulle du göra något sånt? frågar Marlene, hon är bara en slav, fortsätter hon spydigt och jag kan höra en ton av svartsjuka även om Miro verkar omedveten om det.

Jag tar risken och kastar en blick på dom. Marlene blänger på Miro och han vägrar möta hennes blick. Det är märkligt att två så olika alver kan vara vänner, om det nu är det dom är. Dom skulle möjligtvis kunna vara i en romantisk relation, med tanke på svartsjukan i Marlenes röst.

- Kan du inte bara hålla igen dina dumma impulser tills vi har graduerat? frågar hon vädjande, vi har varit här i över fjorton år, du kan klara det här i några månader till, fortsätter hon, det är inte ditt ansvar hur andra har det, sköt dig själv och låt alla andra göra samma sak!
- Vi har nästa träning snart, bäst att vi går, säger Miro och det är tydligt att han inte vill prata mer om detta.
Han kastar en blick på mig innan han och Marlene går iväg.
Jag kollar förbryllat efter dom, Miro passar alltså inte in och vill härifrån? Förvånande.

Senare den dagen, när jag står och putsar fönster får jag syn på Marlene och Miro igen. Under deras träning. Jag förstår nu att vad jag såg på borggården, dagen jag kom hit, inte var något. Dom som tränade då var noviser. Det här var ofattbart. Miro slogs mot en annan alv och allt gick så fort, inom en sekund så låg den andra alven på backen. Jag kan inte fatta att han inte skulle passa in. Det går tydligt att se att Miro är den skickligaste i hela gruppen, så vad gör att han inte passar in?

Jag måste stått och glott på dom medan dom tränande i minst en minut innan jag började arbeta igen.

- Högste Arkat vill träffa dig.
Jag rycker till och vänder mig om, en solalv, slav.
- Nu? frågar jag.
- Ja, nu, svarar solalven.
Jag blir kall inombords. Ska hon avsluta det hon påbörjade? Ska hon mörda mig, eller kanske sticka mig med fler knivar? Tankarna snurrar med jag mekaniskt börjar gå mot hennes arbetsrum. Kanske borde jag bara springa nu, hoppas att portarna är öppna och att ingen hinner stoppa mig. Fast på mitt fortfarande skadade ben skulle jag inte ta mig långt så jag fortsätter framåt. Min mun känns torrare än öknen i söder.

________________________________

Sorry att det tog så lång tid för den här delen att komma ut men nu har jag jullov så det ska nog bli lite fler delar alldeles snart!

Vad vill Willow Lex? Vad tror ni?

Ha en brraaaaaa dag!! :)