Before they broke your heart || Martinus Gunnarsen

3.1

Försiktigt öppnar jag mina ögon igen, jag måste somnat. Snabbt letar jag efter min mobil för att se om jag fått några notiser från den populära appen snapchat. Jag inspekterar sprickorna i min mobil som orsakats den gången jag och Marcus var ute och spelade fotboll och på vägen hem tappade jag den i asfalten. Det var sommar då, allt var så bra, när vi levde i Trofors. Drömde jag allt det där med Cassandra? Snabbt går jag till badrummet för att kolla mig själv i spegeln. Men det var ingen dröm. Spår ifrån tårar har torkat på mina kinder, hon har alltså lämnat mig på riktigt. Tyst för mig själv med huvudet nere i golvet går jag tillbaka till mitt rum, då jag plötsligt stöter på pappa.

"Oj Martinus." Säger han och skrattar för sig själv. Han tystnar direkt när han ser att jag inte skrattar med honom. Pappa kollar på mig och kollar sedan på mina armar, då jag har på mig en t-shirt, de är blå märken här och där.

"Vad har hänt min son?" Han leder oss in i mitt rum och sätter sig på min säng.

"Jag bara ramlade på vägen hem ifrån skolan." Ljuger jag, han nickar mystiskt och kollar sedan på mig med en seriös blick.

"Du vet att jag alltid kommer finnas om det är något som händer i skolan eller så?"

"Men ja pappa, kan du gå jag är rätt så trött." Han nickar och lämnar mig sedan själv i mitt rum. Under min säng ligger rakbladet, jag tar upp det och inspekterar det silvriga föremålet. Jag trycker hårt den emot min hud och en liten tår slingrar sig ur mitt öga. Trött på att Lukas.

"Men vad fan gör du?!" Jag hoppar förskräckt till och kollar upp på Marcus som står vid dörren med sin mun format som ett o. Jag slänger iväg rakbladet och täcker snabbt min arm med täcket så det svider till i armen.

"Vad håller du på med?" Säger han tystare, jag suckar och himlar med ögonen.

"Inget."

"Men jag såg ju vad fan du höll på med Martinus?"

"Ja."