Fångad (Ej klar, avslutad)

Huset

Jag stod bara där och stirrade på henne, utan att ägna en enda tanke på resterande personer i rummet. Efter en stund hoppade hon ner ur fönstret och gick mot mig, ställde sin en meter framför mig och log. Jag hade inte sett henne på över tio år. Hon såg äldre ut, kort brunt hår, rynkor. Lika lång som mig, hundrasjuttio centimeter. 

"Vad gör du i USA?" 

Det fanns mer jag ville fråga, mer att säga. Men jag ville inte ge henne nöjet att se att jag faktiskt hade saknat henne.

"Tja, jag saknade dig, är det svar nog?" hon log fortfarande.

"Nej" 

Hon nickade kort och vände sig mot folket som satt i soffan. 

"Jag reste hit med de här lustigkurrarna" 

Hon pekade på en kille i min ålder. Han hade brunt hår och kort skäggstubb. Verkade vältränad. 

"George, träffade honom på flygplatsen i Louisiana. Han behövde skjuts så jag plockade upp honom"

"Ingen bil" påpekade jag "garaget var tomt"

"Hyrbil" sa hon kort och vände sig mot en äldre man som stod lutad mot väggen framför soffan, bredvid bokhyllan där det även fanns en TV.

"Pierre"

"Jag vet vem han är" avbröt jag. "Mannen du hade en affär med"

Egentligen kunde jag inte veta säkert. Men han såg ut att vara i mammas ålder, lite äldre kanske. Grått hår, mustasch. Precis som pappa hade beskrivit honom en sen lördagskväll, det var den kvällen som jag såg honom gråta för första gången.

Som tur var hade jag rätt, mamma nickade kort. Annars hade det blivit ganska pinsamt. 

"Klara" fortsatte mamma och gjorde en gest med sin hand mot en tjej i tjugoårsåldern. Hon hade långt brunt hår flätat i en fläta som gick ner nästan till naveln. 

"Trevligt att träffas, jag har hört en del om dig" 

Jag nickade mot henne. 

"Jag heter Jonas" hördes en röst bakom mig, jag vände mig om. 

Jag hade inte haft tid att titta så mycket på honom ute på gatan. Men han verkade vara ungefär i min ålder. Han bar en blå kostym, ingen slips.

Han öppnade munnen för att säga något, men då blev det kallt igen. Utanför fönstret såg vi dimman glida förbi. Kylan försvann lika snabbt som den kommit. Jonas mumlade något om bergsvärme och gick ut ur rummet.

"Jag kan visa dig vart du ska sova" sa mamma.

Jag stirrade på henne, trodde hon att jag ville stanna här? Jag kände ingen i hela huset, henne inkluderad. Vi var aldrig jättenära när jag växte upp och nu hade vi inte bytt ett ord på över tio år. Men för att vara artig nickade jag och följde med henne uppför trappan.

Rummet var ganska stort. Ett fönster pekade ut över det som antagligen hade varit vägen jag hade kommit från. Nu såg man knappt fem centimeter utanför. Runt alla väggar stod bokhyllor, fyllda med böcker från golv till tak. Till höger om trappan stod två fåtöljer och ett bord emellan.

Mamma gick till vänster och öppnade en dörr. Ett medelstort rum med snedtak visade sig. Under det, längst in fanns en ganska stor säng. Väggarna var vita med rosa rosor. Det här rummet såg ut att höra hemma i något annat hus. Resten av huset var modernt, det här rummet var lite mer gammal stil.

Mamma ursäktade sig och gick nerför trappan. Jag slängde väskan och portföljen på golvet och satte mig vid skrivbordet som stod framför ett fönster. 

Allt var tyst och äntligen kunde jag få lite tid att tänka. Fanns det en logisk förklaring till allt det här eller var det något större? Varför dog alla som nuddade dimman? Vad hände, frös de ihjäl eller dog de av chock eller kanske hjärtattack? De kanske inte ens dog, de kanske bara svimmade eller hamnade i koma. Och ljudet, det pipande ljudet. Om en bil med alla dörrar och fönster stängda hamnade i vattnet skulle den ändå bli full med vatten, så varför försvann ljudet så fort jag stängde dörren?

Jag hörde ett ljud bakom mig och vände mig om. Där stod Jonas.

"Agnes säger att du är lärare" sa han.

"Det stämmer" sa jag lugnt och ställde mig upp. "Hur känner du henne?"

"Vi träffades på en kryssning för tre år sen" han gjorde en paus. "Hon saknar dig, vet du"

"Det är hennes problem" svarade jag. Hans blick var fylld av medlidande och sorg.

Plötsligt hördes en hög smäll, följd av en till. Vi sprang nerför trappan och stannade i hallen, där resten av husets invånare redan hade samlats.

"Vad är det som händer" frågade Jonas innan en ny smäll hördes från dörren.

"Please let me in!"