Fångad (Ej klar, avslutad)

Skallet

"Är hon skadad?" frågade George så fort vi kommit fram till Jonas.

"Hon är medvetslös och hon har några blåmärken på armen, förutom det är hon okej" svarade han, pustande.

Jag andades ut. Jag kunde inte förlora fler. Speciellt inte Klara. Aldrig i livet. 

Jonas lade henne på en av sängarna, underslafen till vänster. Sedan satte han sig med mig och George i soffan.

"Vad hände?" frågade jag.

"Efter att vi hade stannat och gått ur bilen sprang hon bara iväg, rakt in i skogen. Jag sprang efter henne. Efter en stund försvann hon ur sikte men jag fortsatte ändå springa. Jag kom till en strand och såg mig omkring, kunde inte se henne. Jag trodde att hoppet var ute tills jag hörde ett plask. Hon hade hoppat ner från ett tjugo meter högt berg. Jag simmade ut till henne, sedan sprang jag så fort jag orkade tillbaka hit" svarade Jonas med en tydlig ton av oro i rösten.

Klockan närmade sig sju på morgonen. Klara låg i en av sängarna och var fortfarande medvetslös. Hon var genomblöt och kall. Hennes andning var en aning långsam men stadig. Morgonens strålar lyste försiktigt in genom de missfärgade gardinerna. Det började bli varmt ute. 

Jag satt bredvid George i soffan. Jonas hade lagt sig i en av sängarna och sov nu djupt. Dörren var stängd så jag och George var ensamma. Vi småpratade lite om livet innan dimman. Om hur lätt det var innan att bara gå ett kvarter till mataffären. Jag kände hur hungrig jag var och ställde mig upp för att leta efter mat i de olika skåpen. Jag hittade några paket korvbröd, salt, en limpa bröd, ett nyöppnad flaska med olivolja och ett halvfullt paket med kaffe.

"Ingen kyl" sade jag aningen förvånat. 

"Jag tror den är på utsidan" svarade George och ställde sig upp.

Tillsammans gick vi ut i den friska, tysta luften. Vi hittade en lucka på högra sidan om husvagnen. Alltså motsatta sidan till dörren. Den var olåst. 

Kylen var ganska liten, men den höll ändå rätt mycket mat. Fyra paket korv, ungefär trettio små korvar i varje paket. Det fanns även ketchup, senap, två paket mjölk som hade gått ut dagen innan, tio flaskor vatten och två flaskor öl. 

George tog ut ölen och korvarna och gick sedan in igen. Jag stängde kylen och följde efter. Han ställde sig vid spisen, hittade en stekpanna och olivoljan. Jag satte mig i soffan igen, insåg att det hade blivit väldigt varmt i husvagnen så jag lutade mig fram och öppnade fönstret. 

George slängde på sex korvar och letade sedan i de olika lådorna. Han hittade det han letade efter, vilket var en kapsylöppnare. Han öppnade de två ölflaskorna och gav den ena ölen till mig från andra sidan bordet.

"Skål för överlevnad" sa han, log och sträckte fram flaskan och skålade.

Vi båda tog en lång och stor klunk. Sedan hördes ett ljud som var så vardagligt att jag inte märkte det först. Men efter sedan hörde jag en hund som skällde. Jag slängde en blick mot George som stod vid gasspisen och stekte korv, drack öl och visslade. Han verkade inte märka det. 

Jag gick förbi honom och ut genom dörren, vare sig han såg det eller inte stod han kvar på sin plats. Jag försökte lokalisera skallen. Gick norrut, bakom husvagnen och fortsatte gå en stund innan jag svängde österut. Efter sammanlagt hundra meter var skallen tydliga. 

De kom från en röd, gammal husbil som stod lite avskilt. Jag försökte öppna dörren, den var låst. Jag gick runt husvagnen ett halvt varv och hittade till min lycka ett öppet fönster. Det var två meter från marken. Min blick sökte sig över området i jakt på en låda eller något att stå på. Såg ingenting så jag gick tillbaka till andra sidan igen och fortsatte letandet där. Tjugo meter bort, vid en grå husvagn stod en ölkagge. Lyckligtvis var den tom, annars hade den nog varit för tung.

Jag ställde den intill fönstret. Skallen hade tystnat. Jag klättrade upp på den och fick en bra översikt av husbilen. Den var verkligen liten. En bäddsoffa bredvid dörren, ett litet, fyrkantigt köksbord med två stolar intill fönstret och en ljusrosa matta emellan. På mattan låg en australiensk herde. Den var mestadels vit, ett öra var mörkbrunt, större delen av svansen också. ryggen var ljusbrun- och svartprickig. Magen var rosa och såg mjuk ut. Ansiktet var helvitt och snällt.

Hunden var en hane, och den var liten. Kanske ett år gammal, om ens det. Den lyfte nyfiket på huvudet. Två snälla, blåa ögon mötte mina. Hans svans rörde sig smått och glatt. 

"Stackars kille" sade jag medan jag knuffade upp fönstret mer och försökte ta mig in. 

Det var ganska lätt. 

"Var är dina ägare? Inte härinne hoppas jag" sade jag utan större lust att bli uppäten av De frusna, som Ashley hade kallat dem.

Jag räckte fram min hand och hunden nosade och slickade på den. Han följde mig med blicken medan jag undersökte husbilen. Den hade bara ett rum. Jag gick till förar- och passagerarsätet för att se till att det inte låg en blå människa där. Det gjorde det inte.

På passagerarsätet låg ett oranget, nött hundhalsband som det stod Max på. Typiskt hundnamn egentligen, men det passade honom. Jag kollade handskfacket i hopp om att hitta hans papper. Kanske kunde jag få reda på hur gammal han var. Det fick jag inte.

Jag tog upp halsbandet och fortsatte kolla igenom husbilen. Jag hittade en brun ryggsäck som endast innehöll tvåhundra dollar. Jag lade ner halsbandet i den. 

På golvet intill dörren låg en tom matskål och en nästan tom vattenskål, det lilla som var kvar vart ljummet. Jag hällde ut vattnet i en vas som stod på bordet och satte ner skålarna i väskan. Förutom det var bilen nästan tom. Inga resväskor, ingen mat, förmodligen fanns det iallafall en frysbox på utsidan. 

"Det verkar som att din matte och husse lämnade kvar dig" sade jag som om det inte var uppenbart.

Max satt på mattan och såg på mig. Han var en fin hund.

Jag hittade inget mer användbart i husbilen så jag gick fram till dörren med ryggsäcken på ryggen. Jag hittade inget koppel till Max så jag fick hoppas på att han skulle följa med.

Jag låste upp dörren och gick ut i solljuset. Jag sade Max namn några gånger innan han glatt trippade efter mig. Lättat gick vi tillbaka till husvagnen. Jag var inte lättad så länge dock, för i skogsbrynet, hundrafemtio meter bort, smög sig en ny dimma sakta mot oss.