Fångad (Ej klar, avslutad)

Flickan

Det lät som skott, säkert handeldvapen. Vi satt där, i tystnad, väntade på nästa ljud.

Efter tjugo sekunder hördes steg i trappan. De lät lätta och balanserade. Kanske gjorde den här sjukdomen, eller vad det nu var, att man vägde mindre? Men varför skulle han skjuta med en pistol? Fanns det ens någon i huset? Kanske hade han samlat sig, blivit normal och var nu på väg för att leta efter oss.

Plötsligt ryckte det i handtaget. Mitt hjärta hoppade över ett slag eller två. Jag backade längre in i rummet. Det ryckte i em evighet, så som det bara gör på film.

Dörren flög upp. På andra sidan stod inte Bill. Där stod en tjej, kanske femton eller sexton år. Hon stirrade på oss, förvånat. Hon var lite kortare än jag.

Skenet av ficklamporna avslöjade att hon hade en grön mössa på huvudet. Det såg inte ut som att hon hade något hår. Kanske var det så kort att mössan dolde det. Hon hade en svart jacka och svarta, ganska åtsittande täckbyxor. På fötterna bar hon bruna kängor.

"Ashley?"

Jonas dök upp bakom mig, han gick förbi och fram till tjejen som tydligen hette Ashley.

"Jonas?"

De kramade varandra. Klara och George bytte frågande blickar.

"Hur kom du hit?" frågade Jonas när de hade släppt varandra.

"Nu när dimman försvann så kom jag direkt, jag var bara några kilometer härifrån"

"Det kunde vart farligt" sa Jonas oroligt.

"Jag minns hur farligt det var Jonas, jag är inte tre år längre"

"Det har hänt förut? Så ni vet vad det är?" frågade George.

"Nej inte direkt. Vi har några aningar dock. Det här hände för sju år sedan"

"Var då?" frågade Klara. "Jag har aldrig hört om det"

"I södra delarna av Filippinerna. Det verkar dock vara kraftigare nu. I Filippinerna blev inte folk frusna. De blev heller inte galna som er kompis där nere. All el slogs dock ut, samt kameror och andra batteridrivna uppfinningar. Därför delades det aldrig till omvärlden. Ingen tror på sånt här utan bevis. Ficklampor funkar nu, funkade då. Ett mirakel, skulle man kunna säga"

"Bill.. Vad gjorde du med honom?" frågade jag plötsligt medveten om att hon kanske hade skjutit honom.

Pang, pang-pang ekade i mitt huvud. 

"Förlåt för er kompis, men han var faktiskt infekterad"

"Infekterad av vad?" frågade George förvirrat. 

Det kändes som att allt vi gjorde var att vara förvirrade. Inget av det här var begripligt. 

"Dimman såklart" sade Ashley, som om det vore självklart.

"Hur menar du?" jag fnös. "Är det en sjukdom"

"Uppenbarligen" sa hon och himlade med ögonen. "Jag är inte säker på vad det är. Men i Filippinerna kunde vi inte bota det. Hela byar dog ut. Jag, min mamma och mina tre bröder klarade oss. Vi stannade inomhus"

"Jag minns något om det" sade Klara, "hela byar som bara dog ut utan en egentlig anledning"

"Det tystades ner så snabbt som möjligt. Folk blev iallafall galna. Byarna blev förstörda. De frusna åt upp boskapen, skrek hela nätterna, rev ut halsen på de som inte redan var infekterade"

"Det måste ha varit tufft för en åttaårig flicka" sa Jonas medlidsamt.

"Jag överlevde" sa Ashley.

"Hur känner ni varandra?" frågade jag.

"Ashley var på samma kryssning som jag träffade din mamma på. Hon var tretton år då, utan föräldrar. Jag och din mamma bjöd henne på fika"

Det förvånade mig. Jag hade lärt mig att man inte skulle ta emot saker från främlingar. Jag släppte det och slutade tänka på det, för vi bestämde oss för att gå ner och kolla till Bill.