Fångad (Ej klar, avslutad)

Mötet

Jag vaknade av att någon ruskade mig. Det var Klara. Hennes långa hår hängde ner i mitt ansikte och hindrade mig från att se tydligt. När mina ögon vant sig vid att vara öppna igen och Klaras hår inte hängde ner i dem längre såg jag att det var ljust. Klockan var 12.16.

"Alla väntar på dig, vi ska ha något slags möte i köket" sa hon. "Jag såg att du inte hade mycket till bagage med dig så jag gav dig en hårborste" hon pekade på en lilafärgad borste på nattduksbordet. Sedan gick hon.

Jag satte mig upp och borstade snabbt igenom mitt hår och gick sedan nerför trappan.

Jag kände mig mätt och utvilad, kanske en aning smutsig eftersom jag inte hade duschat dagen innan och även dyster efter gårdagens händelser.

Alla förutom Bill satt runt den fyrkantiga köksön. Han låg i soffan och sov. Klara och George satt bredvid varandra med ryggen mot ytterdörren och ansiktet mot mig. Jonas satt med ryggen mot spisen, ansiktet mot fönstret så jag var till höger om honom. Jag satte mig mitt emot George och Klara.

"Två av husets medlemmar har dött, de smartaste och hjälpsammaste av dem" sa Jonas med en blick fylld av sorg och förvirring. "De båda visste mycket om hus, el, teknik, och de hjälpte alltid till så fort någon behövde dem" Jonas ansikte såg en aning rött och svullet ut. Hans ögon fylldes med tårar och han vände bort blicken för att sansa sig. "och de båda var suveräna på matlagning" sa han när han vänt tillbaka ansiktet. En tår föll nerför hans kind och han mötte inte våra blickar. Istället stirrade han tomt ut genom fönstret. "På tal om mat, den kommer att ta slut om några dagar, kanske en eller till och med två veckor om vi äter mindre än vanligt"

"Inga av våra mobiler funkar. Inte heller tv:n. Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan lamporna och resten av elen också försvinner, och om det händer lär vi bli utan vatten" sa Klara uppjagat.

"Vi har egen brunn så vatten behöver vi inte oroa oss för mycket om" sa Jonas och lugnade henne. "Varmvatten kan dock försvinna och om vi har otur så fryser dimman bort varenda droppe"

Alla tittade på Jonas och lyssnade. Var delaktiga. Jag beundrade det, som lärare kan det vara svårt att få folk att lyssna, speciellt om de är barn i nio års ålder. Om de går i högstadiet brukar de vara ännu värre. Kanske var det också för att det här var seriöst och viktigt, en diskussion mellan vuxna, i krisläge och inte en mattelektion.

Jonas öppnade munnen för att prata men han tystnade mitt i ett andetag. Han stirrade ut genom fönstret. Jag slängde blicken mot fönstret, svängde huvudet så snabbt att jag fick ont i nacken. Det verkade som om dimman lättade.