Fångad (Ej klar, avslutad)

Sviken

De slängde in honom i garaget. Jag visste inte hur jag skulle känna. Borde jag vara glad för att han får lida, eftersom att han mördade min mamma och hotade resten av oss med kniv? Eller borde jag känna skuld för att vi nu skulle tortera honom? Egentligen hade vi inte mycket till val, vi kunde inte ha kvar honom i huset.

George såg i min blick hur förvirrad jag var. Han gick fram till mig, lade en hand på min arm och sa att jag var stark. Han syftade säkert på det faktum att jag inte hade gråtit.

"Jag hittade en whiskey-flaska på golvet bakom köksön" sade George, "jag tror att han var ganska packad"

Jag nickade, det verkade rimligt och jag kände mig en aning lättad för att ha fått en bättre förklaring.

Vi satt utanför dörren i elva minuter innan Pierre vaknade.

"Vad håller ni på med?" ropade han.

"Det är dags" sa Jonas tyst och plockade upp en dosa med två knappar på.

En uppåtpil och en nedåtpil. Han tryckte på uppåtpilen.

"Nej, nej vad i helvete håller ni på med?", skrek Pierre inifrån garaget. Jag hörde hur han kom på fötter och sprang mot dörren. Sedan en duns när han träffade den.

Klara, Bill och George stod längre bort från dörren och tittade på varandra. De verkade känna skuld.

Jag gick fram till dörren och såg ut genom fönstret, rakt i Pierres skräckfyllda ögon. Hans andedräkt slog emot fönstret och immade det.

"Hur får vi ut honom därifrån?" frågade jag tyst utan att vända blicken från Pierre.

"När den här dimman har svept förbi gör vi oss av med honom" sade Jonas.

"Hur vet du att den kommer svepa förbi?", frågade Klara, "Den kanske är för evigt"

Jonas svarade inte. Jag fortsatte stirra ut genom fönstret tills Pierre sjönk ner på golvet. Jag hörde snyftanden från honom.

För första gången på hela dagen lyfte jag armen och kollade på klockan. Den visade 21.53 och det var först nu som jag insåg hur trött jag var.

Jag sa till resten av gruppen att jag skulle gå och lägga mig, jag klarade inte av att se, eller höra, finalen. Jonas visade mig till badrummet på övervåningen. En dörr bakom fåtöljerna avslöjade ett stort badrum med badkar, en stor spegel och ett stort handfat. Golvet, väggarna och badkaret var mörkgrått och det fanns massvis med guld-detaljer genom hela rummet. 

"Det finns extra tandborstar i skåpet" sa Jonas och gick. 

Jag låste dörren och gick fram till handfatet, hukade mig ner och öppnade skåpet. I en korg låg det oöppnade tandborst-förpackningar. Jag tog en, öppnade den och borstade tänderna. Efter det släppte jag ner mitt hår. Det gick till precis under axlarna. 

Jag gick tillbaka till rummet som mamma hade visat mig. Efter att jag stängt dörren såg jag George sitta på sängen. 

"Jag ville bara se hur det var med dig" 

Jag satte mig mitt emot honom.

"Helt ärligt är jag nog mest förvirrad och rädd. Man kan inte alltid lita på främlingar"

Han nickade och vi fortsatte prata. Vi pratade om allt möjligt. Mest om min och mammas relation. Det fanns inte mycket att säga, men han ville ändå veta allt. 

"Jag antar att jag inte alltid visar hur jag känner, att folk kanske tar mig för att vara rätt så känslokall" sa jag efter ungefär en timmes pratande. 

"Du är inte känslokall" svarade George. 

Jag ryckte på axlarna och gav honom ett snett leende. 

"Vad är du rädd för?", frågade George. 

"Folks reaktioner och åsikter, antar jag"

Vi fortsatte prata till långt efter midnatt. Vi hade lagt oss ner, bredvid varandra. George berättade en historia. Om hur han och hans pappa hade åkt på fiskeresor när han var liten.

"Han har blivit en trött man, orkar inte åka och fiska längre. Jag hoppas att jag ska kunna få chansen att ta med mina barn på fiskeresa i framtiden"

Det var det sista jag hörde innan jag somnade.