Fångad (Ej klar, avslutad)

Kropparna

"Halleluja!" utropade Klara och hoppade ur stolen. Utan en tanke på det seriösa samtal vi nyss hade haft.

Hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde henne prata med Bill. Efter en stund kom de båda in i köket igen.

Vi satt tysta och tittade ut genom fönstret en lång stund. Dimman försvann mer och mer för varje eller varannan minut.

"Vågar vi gå ut?" frågade jag efter kanske tio minuter.

Bill tittade frågande på mig så jag översatte frågan till honom. Han måste känna sig så utanför i ett hus fullt med svenskar. 

"Not yet" sa Jonas och tittade på mig, gav en snabb blick till Bill. "Let's wait a few hours"

Jag nickade. Jag reste mig och gick mot vardagsrummet, men min blick fastnade på fönstret i garagedörren. Jag gick fram till den. Spände mig. Pierre låg där, död, det visste jag. Jag kunde se det framför mig. Ändå tog jag ett djupt andetag och såg ut genom fönstret. Kanske för att jag ville se honom död, veta att han hade lidit och sotat för att ha tagit min mamma ifrån mig.

 Till min förvåning var garaget tomt. Pierre var inte där. Garageporten var fortfarande öppen, kunde han ha tagit sig ut?

"Nej, vi såg att han inte rörde sig. Han låg mitt på golvet, inte en chans att han fortfarande var vid liv" sa Jonas upprört tio minuter senare när vi alla satt vid köksön igen.

Bill satt bredvid Klara och bet på naglarna. Han orkade väl inte påpeka att Jonas borde prata engelska. Klara påpekade det efter en stund och Jonas översatte. Han verkade lite irriterad. Om der var på grund av Pierre eller Bill visste jag inte.

Jonas började en mening som snabbt dränktes av ett högt ljud. Det lät avlägset. En man skrek. Han skrek för full hals upp mot trehundra meter därifrån. Efter tio sekunder stämde fler röster in. Det lät hemskt. Fler och fler skrikande människor som fruktade för sitt liv. Kanske flera hundra röster skrek av smärta eller kanske skräck efter någon minut.

Jag kände mig rädd och orolig, var det terrorister? Holocaust?

Alla runt bordet ställde sig upp och sprang fram till fönstret. Vi såg ingen, men vi hörde dem lika starkt som om de befann sig precis utanför. Dimman var nästan helt borta, så vi såg ganska långt bort. En rörelse längre bort på gatan fångade min uppmärksamhet.

"Där" viskade jag och pekade.

De andra tittade. Skriken upphörde fem sekunder senare. De hade pågått i kanske två minuter. Rörelsen på gatan verkade vara en kvinna, hon hade överlevt, precis som Bill! Hon satte sig upp.

"Vi måste hjälpa henne" sa Klara.

Jag öppnade munnen för att svara. Han fick bara ut ett kort ljud och tystnade sedan. Utanför satte sig hundra slöa kroppar långsamt upp.