Klara vaknade av en hög smäll, följd på en annan hög smäll och sedan öppnades en dörr någon meter framför henne. Hon var för trött för att öppna ögonen. Efter en stund insåg hon vad hon hade gjort, eller försökt göra.
Hon hade varit för upptagen med att sörja Agnes och Bill att hon helt hade tappat förståndet och alla känslor. Hon mindes skogen och fältet och berget och vattnet. Vattnet som hon hoppat ner i.
Det sista hon mindes var höjden. Ungefär tjugo meter från berget till vattenytan. Ett magplask hade dödat henne. Hon hade alltså inte gjort magplask. Hon mindes inte hur hon hade landat eller hur hon hade kommit hit.
Var är hit? Det var mörkt i rummet, hon låg i en mjuk, varm säng.
Hon ångrade självmordsförsöket stort. Som liten hade Klara aldrig förstått hur en människa kunde må så dåligt att de skulle vilja göra en sådan sak. Hon förstod knappt nu heller. Hur kunde det hända henne? Hon som alltid haft så stort kontrollbehov. Alltid kunna känna av en situation, alltid veta vad hon skulle göra härnäst. Nu hade hon helt tappat kontrollen.
Några timmar gick. Hon kunde inte somna om, trots att hon var trött och huvudet kändes tungt. Dörren öppnades. Hon låg i en våningssäng, på nedre delen, så hon kunde inte se vem det var som kom in i rummet. Personen klättrade upp på överslafen, ovanför henne.
En stund senare kom en annan person in i rummet. Hon såg kvinnoben, alltså var det antagligen Rebecca. Klara kände inte till fler kvinnor som var vid liv, vilket var sorgligt. Rebecca klättrade upp på den andra överslafen och hon och Georges röst började prata.
Klara lyssnade på deras samtal men sade ingenting. Hon var helt enkelt för trött för det.
YOU ARE READING
Fångad (Ej klar, avslutad)
AdventureRebecca Henry har alltid varit en överlevare. Hon växte upp på en gård i Sverige, nu bor hon i USA. Hennes tekniker för att överleva sätts dock på prov när dimman sprider sig. Är det en sjukdom, förbannelse eller något utom vår värld?
