Fångad (Ej klar, avslutad)

Räddad

"Please let me in!"

En ny smäll hördes. Alla tittade på Jonas. Han nickade.

"Hur ska vi kunna släppa in en människa utan att släppa in dimman?" frågade Klara.

"We hear you!" ropade Jonas "Go to the garage, I'm gonna open the door"

"Jonas, är du helt från vettet? Vi kan inte bara släppa in en främling" utbrast mamma. 

"Ni släppte in mig" sa jag och följde efter Jonas till dörren som ledde till garaget.

I dörren fanns ett litet fönster. Jonas öppnade garageporten ungefär en halv meter med hjälp av en knapp. En man kravlade sig stelt in. Jonas stängde porten efter honom. 

"Kan du se någon dimma?" frågade han mig. 

Jag skakade på huvudet, ryckte sedan på axlarna.

"Jag tror inte att jag ser något"

"Vi måste vara försiktiga" sa han "Are you cold?" ropade han.

"Yes"

"Helvete, då funkar inte värmen därinne, alltså måste dimman ha tagit sig in"

Jonas vände sig om och öppnade ett skåp som satt fast på väggen. Elskåp. Hans kommentar hade inte låtit logisk, men han kanske visste något om dimman så jag höll mig tyst.

"Värmen är redan på i garaget. Jag testar starta om den. Håll utkik på honom, jag litar inte på honom"

"Varför släppte du då in honom?"

"Vi kan inte lämna folk där ute" sa han och vände sig till skåpet. "Det är inte sån jag är"

Jag gick tillbaka till dörren. Mannen låg på golvet bredvid min bil. Han var lång och hade ett svart linne med oranget tryck. Han hade även ett par gråa shorts som slutade ovanför knäna. Han skakade, det såg man tydligt. Jag kunde inte se hans huvud eftersom han täckte armarna med det. Jonas mumlade något bakom mig. 

Jag fortsatte titta på honom en stund. 

"Helvete, jag får inte värmen att funka därinne" 

"Vi kan inte släppa in honom än" sade mamma som stod bakom oss. "Dimman kan ta sig in hit så dör vi allihopa"

"Du har rätt Agnes" 

Vi stod där, tysta, i kanske tio minuter. Sen fick Jonas nog.

"Vi måste göra något åt honom. Vi måste släppa in honom nu, annars förfryser han"

"Hur vet du det?" frågade jag, antagligen en dum fråga. 

"För att dimman uppenbarligen är jävligt kall"

"Jag tror att hon menar att dimman kanske är magisk" sa mamma, jag fnös men hon ignorerade det. "Den kanske håller en nerkyld, men inte så kall att man fryser ihjäl"

Det kunde inte stämma, eller? Folket som låg på gatan såg ganska döda ut. Men jag var ingen expert på magisk dimma.

Plötsligt hörde vi en suck inne ifrån garaget.

"Finally" sa främlingen. 

Jonas öppnade dörren och mamma gjorde ett kvidande ljud. 

"Who are you?" frågade Jonas och gick nerför de två trappstegen in i garaget.

"Bill" sa främlingen och ställde sig upp.

Han hade mörkblont snaggat hår och skägg. Han hade tatueringar över båda armarna och inom andra omständigheter kunde han kanske se skrämmande ut. Han var säkert med i ett gäng. Han var även ganska spinkig.

"How did you survive.." frågade jag tyst. Bill svarade inte, han såg bara frågande på mig. "All those people out there. I think they died as soon as the fog hit them.." 

"I don't know" sa Bill "But I'm alive and breathing"

"Did you see anyone else out there?" frågade Jonas.

"I didn't see shit out there man, I just followed the road untill I found the path that led to your house. Thought I was going to die out there"

"So why didn't you" sa jag väldigt tyst, ingen av dem hörde det. 

Jonas ledde in honom till köket och bad Agnes, eller mamma, att hämta en filt. Själv hörde jag honom gå uppför trappan. Fler steg hördes, så jag antog att resten av husets medlemmar följde med.

Jag satte mig framför honom vid köksön. Köket var modernt, med mycket svart och mörkgrått. Kylen var jättestor och på en dörr längre bort stod det pantry. 

"How long have you been a teacher for" frågade Bill.

"How did you know I was a teacher?" frågade jag förbryllat.

"It's the hair"

Jag himlade med ögonen, mumlade ett svar och gick ut i vardagsrummet. Jag ville inte vara med honom ensam. Egentligen ville jag inte vara i det här huset alls, det fanns inte en enda person jag kände här. Jag hade egentligen inte så många vänner alls. Jodie och resten av lärarna på skolan hade jag kommit ganska nära, pappa ringde jag då och då. Förutom dem hade jag inte riktigt någon att prata med. 

Jonas kom in i vardagsrummet efter en stund, jag var ensam.

"Middag"

"Inte hungrig"

"Förstående" 

Han gick. Jag satt kvar en stund och stirrade in i bokhyllan. Sedan bestämde jag mig för att gå upp på övervåningen. Jag drog handen över de hundratals böckerna. Läste inte alla titlar, men några. Efter en stund drog jag ut en bok som hette Last Wishes och satte mig sedan i en av fåtöljerna. 

Efter tjugo minuter hörde jag steg i trappan. Det visade sig vara George. Han slog sig ner i fåtöljen bredvid min.

"Hörde att du var lärare"

"Det stämmer. I tre år nu, dudå?"

"Du menar mitt yrke? Rörmokare"

"Semester?"

"Det var meningen att jag skulle till LA, men flyget fick nödlanda och jag bestämde mig för att Louisiana var bra nog"

"Ditt bagage då?"

"Handbagage"

Jag nickade. 

"Din mamma pratar mycket om dig" sa han efter någon minuts tystnad.

"Jaså" 

Egentligen var jag inte så förvånad, hon har alltid gillat att visa upp mig och skryta om hennes perfekta flicka. 

"Hon säger att du är ambitiös och omtänksam"

"Till skillnad från henne"

"Förlåt att jag frågar, men vad hände mellan er?"

"Hon har inte berättat?" frågade jag, ytterst förvånad.

George öppnade munnen för att säga något, men då hördes ett högt skrik. Antingen från mamma eller Klara. Sedan en väldigt hög smäll.

Vi sprang nerför trappan. Jag snubblade till men lyckades återfå balansen. Från köket lät höga röster.

"What the hell are you doing?" det var Bills panikslagna röst.

Vi kom in i köket. På golvet låg hon i en stor blodpöl.