Fångad (Ej klar, avslutad)

Tillbaka

Jag plockade upp Max i famnen. Vägrade lämna honom kvar. Han var inte tung. Sedan sprang jag snabbare än jag någonsin sprungit förut. Jag svängde söderut och kunde se husvagnen hundra meter bort. Dimman låg bara hundratjugo meter till höger nu. 

Hundratio meter bort, nittio meter från husvagnen.

Hundra meter bort, åttiofem meter från husvagnen.

När jag hade sprungit åttiofem meter och kommit fram till husvagnen och runt till dörren var dimman bara femtio meter bort. Jag slängde upp dörren, släppte ner Max på golvet, smällde igen dörren. Sprang fram till fönstret, stängde det hårt och noggrant. Smällde upp dörrarna till toa och sovrum, inget av rummen hade ett fönster.

Det borde vara säkert nu. 

"Vad i hela?"

Jag vände mig om och såg på George som stirrade på mig. Sedan stirrade han på Max. Max stod på stället där jag hade släppt ner honom. Han såg förvirrat på mig och han gnydde tyst.

Plötsligt blev det en aning mörkare i husvagnen. Dimman gled förbi och som innan kunde man inte ens se en meter utanför fönstret.

"Helvete, igen?" utropade George. 

"Vad är det som händer?" hördes Jonas nyvakna röst till höger om mig. Två sekunder senare hörde jag en ramsa av olika svordomar. Han lugnade sig en smula och avslutade med: "Söt hund"

"Han heter Max" sade jag och plockade upp halsbandet ur väskan, visade det för George och Jonas. "Jag hittade honom ensam i en husbil så jag tog med honom hit"

Max såg längtande mot den stekta korven som George satte på bordet. Han plockade även fram korvbröd.

"Skit också, jag glömde ta in vatten" sade George.

"Vi får hoppas på att dimman försvinner snabbt" sade jag. 

Jag satte fram Max skålar och bröt bitar av tre korvar som jag sedan lade i den ena skålen. Han mumsade glatt i sig dem medan vi andra åt två korvar var. 

"Vad tror ni hände med alla frusna människor?" frågade George efter en stund.

"De kanske bor i skogen? Eller under marken? Kanske de är allergiska mot solen?" sade Jonas mystiskt med munnen full av korv och bröd. 

"De kanske bara kommer ut när det är dimma?" sade jag fundersamt. 

"Vi såg ju inte att de rörde sig alls innan dimman försvann. Kanske har de en samlingsplats någonstans" sade George och åt upp sin korv.

Efter maten gick George och lade sig ovanför Klara. Jonas satt i soffan. Max hoppade upp och lade sig bredvid honom.

"Jag går också och lägger mig" sade jag och stängde dörren till sovrummet. 

Jag klättrade upp på den högra våningssängen, Klara låg på den undre till vänster och George låg ovanför henne. Hans röst fick mig att rycka till.

"Hur mår du?" 

"Jag trodde att du sov"

"Kan inte"

"Jag mår faktiskt helt okej, trots omständigheterna. Jag är lugnare nu, jag har accepterat det, iallafall till viss del. Det Pierre gjorde var inte okej, men det hände, och nu är vi här. Det som hände Bill var inte heller okej, men det hände. Hur mår du?"

"Jag har mått bättre. Skogen får mig lugn. Minns du att jag berättade om att jag och pappa brukade åka och fiska?"

"Ja"

"På vintern kan man inte fiska, iallafall inte med båt. På vintern jagade vi. I en liknande skog som den här faktiskt, höga tallar, mossig mark"

"Vad jagade ni?" frågade jag.

"Älg mestadels"

"Vill du lära mig?" 

Egentligen tänkte jag inte igenom frågan innan jag frågade den. Jag har aldrig varit intresserad av jakt. Men jag har sett olika TV-serier. Sånt här överlever man inte om man inte lär sig hantera vapen.

"Absolut" sade George. Jag hörde att han log när han sa det. Hans röst var mjuk och snäll, trygg. 

Jag föreställde mig hans leende. Jag tyckte om det. Mycket. Hans leende var det sista jag tänkte på innan jag somnade.