Vit Lögn - Kriminalroman

Kapitel 5

2019-03-13

Min chef, Lars Lager, hade stämt träff med mig på ett ovanligt ställe. En kaj nedanför Moderna Museet. Klockan två denna onsdagseftermiddag hade vi avtalat. Jag undrade naturligtvis varför just där, Lars svarade att det berättar jag när vi ses.

Jag var på kontoret, men chefen syntes inte till. Klockan ett begav jag mig denna soliga eftermiddag till Tunnelbanestationen för färd till T-centralen och byte till buss 65 till Skeppsholmsbron. Bussen stannade på Blasieholmen där det omtvistade Nobelmuseet skall ligga. Man kunde verkligen fundera över det kloka i att lägga det just där, av många orsaker, bl.a. trafiksituationen på platsen. Hur skulle all busstrafik få plats när det är så rörigt redan idag.

Solen brände i pannan, trots att det bara var vår, när jag gick över bron till Skeppsholmen.

Af Chapman, det gamla skeppet, som nyligen fått en genomgång och renovering, låg som vanligt vid kaj och väntade på gäster. Fartyget användes som vandrarhem och jag undrar om man kan bo bättre som turist i den här staden. Tala om sjöutsikt, vatten runt om. Endast en landgång skvallrade om att det fanns land i närheten. Som den gamle sjökaptenen sa, land det har man bara för att kunna förtöja båten!

"Nu hade chefen sagt att när jag kommer över bron skall jag gå till vänster genom en port i träplanket och där bakom skulle vi mötas. Undrar vad som var så viktigt att man måste mötas just här," tänkte jag. "Polishuset var fullt av mötesrum."

Jag passerade genom träporten som på något sätt skapade en vind igenom öppningen. Porten koncentrerade den relativt svaga vind som annars fanns till en kuling genom hålet. Väl på andra sidan såg jag kajens början och på den stod också chefen iklädd arbetskläder. Vad skall hända nu, han menar väl inte att jag skall jobba på någon båt. Jag hade aldrig hört något om att Lars skulle äga en båt. Besynnerligt detta, men jag får väl snart veta.

"Hej", sa jag!

"Tjänare", sa Lars.

"Vad ska vi göra här," sa jag "du ser ut som du skall sjösätta något?"

"Nä då, sånt har inte jag råd med," skrockade Lars. "Men jag tyckte att det räckte med att en av oss såg ut som en landkrabba. Jag ville vi skulle träffas här för att vara mer ostörda. Jag tänkte jag skulle ge dig ett uppdrag av känslig natur," fortsatte han. "Ska vi ta en liten promenad här på kajen?" undrade Lars.

Vi gick längs kajen där det låg rätt stora båtar förtöjda, Allt från 25 fots segelbåtar upp till skepp på en 12–15 meters längd, kanske någon ändå större. Allt var lugnt, nästan ingen syntes till i eller vid båtarna utom på en båt där en man och en hund syntes. Såg nästan ut som de nyss lagt till och höll på att ställa i ordning tampar och rep. På däcket sprang en hund runt och viftade på svansen.

"Jo" sa chefen, "jag ville träffa dig för att diskutera ett uppdrag. Ett uppdrag som inte egentligen är ett polisuppdrag i vanlig mening, mer likt ett bevakningsuppdrag."

Vi gick längs kajen. Lars fortsatte sin beskrivning av uppdraget. Träplankorna såg lite nötta ut. Kvistarna stack upp några millimeter ur plankorna de satt i. Antagligen hade träet krympt mellan kvistarna så det såg ut som de hade krupit upp ur ytan.

"Du skötte förra bevakningsuppdraget vi fick på oss, det med Dianas utställning, väldigt bra och de här uppdragen liknar varandra."

Vad Lars syftade på var en utställning av juveler som prinsessan Diana hade haft och som visats upp på Stockholms slott under en vecka för åtta år sedan. Då hade jag fått ta hand om hela arrangemanget. Mest var det kontakter mellan olika myndigheter och uppdragsgivaren, allt ur ett bevakningsperspektiv.

"Så jag hade tänkt att du skulle få ta hand även av detta. Det var ett vinnande koncept," fortsatte Lars "du vet hur du skall göra, vilka kontakter du skall ta."

"Men vad är det som skall övervakas," avbröt jag, samtidigt som vi gick förbi båten med skepparen och hunden. Hunden var nu på bryggan och skällde så det gick inte att samtala. Jag höjde rösten rejält, men tystades ner av Lars.

"Ska du berätta för hela Stockholm vad vi håller på med!" väste Lars.

Skepparen höll på med att spänna en förtöjningslina mellan båten och bryggan. Han stod och drog i tampen och hunden tyckte han skulle hjälpa till och fick tag på tampänden och drog för glatta livet under ett väldigt morrande.

"Nå...vad skall övervakas?" frågade jag igen?

"Det vill jag inte berätta än, inte när det skall ske heller. Vi tar det senare. Men du skall se det som att svenska utrikesdepartementet är vår "kund." Du skall dessutom hålla kontakt med den amerikanska ambassaden."

"Det var inte mycket att gå på detta" sa jag. "Kunde vi inte tagit detta på kontoret?" frågade jag, samtidigt som en kraftig vindil både slamrade med mastlinor och samtidigt såg till att en soptunna ramlade omkull och spred sitt illaluktande innehåll över kajen.