Vit Lögn - Kriminalroman

Kapitel 8

Det var nu söndag morgon. Hotellet verkade som vara i en dvala. Frukostmatsalen var tom förutom en dam i ena hörnet som gott och väl hade nått pensionsåldern och hade ett format som om hon ätit upp halva frukostbordet.

Harry brukade inte bry sig om sådant men den här damen hade dessutom ett fruktansvärt bordsskick. Hon hade mat runt hela munnen och åt med kniven. Kaffe och juice sörplades in.

Frukostbordet gav ett mediokert intryck men där fanns i alla fall det nödvändigaste. Harry hällde upp en kopp te, bredde en bit bröd med smör, lade en bit ost på och gick till ett bord vid ett fönster. Utsikten var bara husväggen på andra sidan den smala gatan. Men den skrala utsikten gjorde inget. Harry måste fokusera på Johns förfrågan så han satt och vägde för och emot samt analyserade risker och vilka resurser han måste anlita.

I Stockholm hade han lärt känna Martin Ramsby, som var polis, i samband med narkotikaaffärerna. Mot en viss kostnad hade Harry fått information om polisens spaningar på langare och även förestående ingripanden. På så vis hade han kunnat hålla sig undan sammanblandning med distributörer som satt löst.

Harry hade medhjälpare som skötte den fysiska hanteringen av sändningarna och de måste få arbeta ostört.

Men kontakten med den här polisen, Martin Ramsby, hade även burit annan frukt. Han hade även en perfekt rekryterare i Fadi som på ett fenomenalt sätt hade hittat samarbetsvilliga kumpaner till både narkotikalangning och häleriverksamheten. Många konstföremål hade passerat genom deras händer till beställare utomlands.

Harry var inte orolig för att inte hitta medhjälpare men det skulle kosta. Det behövs folk som är villiga att riskera livet och de är dyra.

Hans funderingar avbröts av att en ur serveringspersonalen kom och dukade av. Det var ett himla skramlande med koppar, fat och bestick. Mer än nödvändigt, vilket störde honom.

Harry beslöt sig för att ta jobbet om han fick minst 1 miljon dollar, helst 3. Han gick upp på rummet för att skriva ett mail till John. Trots att de använde kryptering så skulle han inte skriva klartext. Så det fick bli "Hi John! I accept to do the proposed job, but need to discuss the fee."

Idag sken solen intensivt. Han tittade på väderleksrapporten på TV och den bådade gott några dagar framåt. Av gammal vana tittade Harry ner på gatan genom fördragna gardiner. Inte mycket folk här, bara någon enstaka turist som förirrat sig hit. Datorn gav ifrån sig ett ljud som indikerade att ett mail kom in i Inboxen. Trots att ljudet inte var så högt, hajade han till. Men det var väl att det var så tyst på rummet och ingen biltrafik utanför som gjorde att Harry tyckte att ljudet var högt.

Det var John som svarade "Låter bra det. Vi syns på vanliga stället i morgon kl. 13.00"

Det vanliga stället betydde Tsuen Wan- parken och en viss parkbänk. Väldigt nära bron över till ön Tsing Tsuen.

Harry var tidigt ute. Han hade tagit en taxi. Lackad i rött med ett gräddvitt tak. För en gångs skull gick det fort. Hongkong är en stad med en ständig trafikinfarkt.

Parkbänken stod intill gångvägen som låg närmast vattnet. Harry fortsatte längs parkvägen. Vattnet glittrade i den skarpa solen och ett par svanar gled graciöst i vattenytan. Kunde en morgon som denna bli bättre?

När Harry vände sig om för att promenera tillbaka hade John hunnit sätta sig på parkbänken och han verkade också beundra svanparet.

Harry, som inte tillhör de mest belevade här i världen, satte sig ner bredvid John med en duns utan att hälsa.

"Du, jag har funderat på ditt förslag" inledde han. "Det kommer att behövas en del folk"

"Jo kan tänka mig det" sa John lite uppgivet, "men tänker du hjälpa mig?"

"Jag menar att ersättningen behöver bättras på. De 200 000 du föreslog räcker inte på långa vägar. Jag gissar att jag behöver engagera 5–10 man, fixa bilar, muta kontakter och så vidare. Jag behöver 3 000 000, om det hela skall bli en affär för mig" menade Harry.

"Det var mycket! Har jag inte råd med! Att du behöver folk förstår jag, men det är väl inte så dyrt?"

"Det måste vara folk med rätt kaliber, vi pratar inte om några småtjuvar nu! Här behövs bilar, vapen, sprängmedel, skottsäkra västar, mutor, förberedelsetid och mycket annat" argumenterade Harry.

"Skottsäkra västar, vad ska ni med dem till, lite förluster får man väl tåla" invände John, varpå Harry svarade "Om personerna blir skjutna kommer stöldgodset att ligga kvar på gatan och det var väl inte meningen?"

"Du får 1 mille!" sa John, men Harry reste sig halvvägs upp för att markera sitt allvar. Som att, får han inte begärt pris, kan det lika gärna vara. Men när han kom upp på fötterna så ändrade John sig och sa "Vi har haft ett bra samarbete genom åren så du får 2 Miljoner inte en spänn mer!"

John suckade! "Okey, men då får du se till att godset levereras punktligt till en flygplats i södra Sverige. Och så får det inte bli som sist, att du skulle ha extra för något du kallade mutresa till Kanarieöarna! Inget extra för någonting accepteras" sa John med en barsk, nästan ilsken ton.

"Nä nä, inget alls!" blev Harrys svar. "Då är vi överens då?"

"Det tar vi i hand på!"