Frusen tid del 1

USA, frusen tid:

Lola är ett slags problembarn, det är iallafall vad hennes mamma säger att hon är. Och det säger mamman, som har lämnat Lola för att åka på semester med sin nya pojkvän, Frank...

Lola går upp och gör det vanliga. Steker ett par ägg och tar en snabb dusch. Smink glömmer hon aldrig. Hon känner att hon kan gömma sig under det, som ett slags skal.

Hennes mamma blev aldrig detsamma när hennes storebror dog för 2 år sedan. Han var full och också drogpåverkad. Han föll ner för en bro och dog. Han var inte den enda som dog det året.. Paul... eller ja pappa. Ingen sa pappa till han, han föredrog nog mest Paul om Lola tänkte efter. Han dog i en bilolycka, faktiskt bara en månad efter Zack dog.

Morgonen verkade som en normal septemberdag. Inget speciellt. Löven hade skiftat från grönt till gult och kylan bet i huden. Mamman hade sagt att hon var trött på all kyla, enligt nyheterna var det den kallaste temperaturen som någonsin varit i September i "lilla" staden New York.

Lola satte på sig sin nyinköpta kappa, sjal och gömde sig lite extra med sina runda solglasögon. I princip alla vet vem hon är. Hon bor i utkanten av New York och det är ett litet område. Med snabba ryck skyndar hon sig till tunnelbanan för att undvika kylan. Hon tar i hörlurarna och sätter på högsta volym. På det sättet stänger hon ut sig mer, och allt snack som pratas bakom hennes rygg. Med frostbitna händer trycker hon på hissknappen, det händer inget. Åter igen trycker hon men inget fungerar. Med frustation går hon runt byggnaden och går ner för trapporna. Det är rätt skumt att den inte fungerar, tunnelbanan är rätt så nybyggd.

När hon kom ner tittade hon på klockan.

"Shit" tänkte hon och började att rusa. Hon var försenad. Inte att hon har varit sen till lektion förut, hon skolkar faktiskt rätt så ofta. Men hon har lovat sig själv att försöka bli bättre på något, för en gångs skull.

Men när hon kom fram var ingen där. Om den har redan åkt så blir hon ännu mer försenad, men om den är försenad så kommer hon sent likaså.

Men det var inte förrän nu hon märkte tomheten. Inga personer... Hon stoppade ut hörlurarna. Inget ljud heller. Hon tittade upp på den stora klockan hängandes på väggen. Klockan var stilla.