Koffein och mörker

Del 1

Jag vet inte hur många delar detta kommer bli, men jag ska försöka skriva ned vad som har försiggått i mitt huvud på sistone. Vill dela upp det för att det inte ska bli rörigt i mitt huvud och ha allt i ett kapitel, det är redan rörigt som det är. 

Here we go

Jag är född i en kropp som klassas som feminin. Sedan barn har jag gått emot normerna för att vara en flicka så gott som till fullo och de jag umgicks med var väldigt sällan tjejer. Idag är det enbart en tjej som jag anser är min bästa vän, resterande är killar. Jag har en pojkvän och min sexuella läggning är bi. Hej, jag är Nim. Men vem är jag? Uttrycket (eller vad man nu ska säga) non-binary dyker upp mer och mer ofta under åren och jag skulle ljuga om jag inte har undrat om jag själv är det. Saken är bara att jag inte har sökt information om det enbart för att jag känner, vad spelar det för roll egentligen för min egna del? Jag har väl inte tyckt att "kön" har styrt mig mer än val av typ toalett och ombytesrum till idrotten. Vill inte ta upp blickar och ignorerande möten, är så trött på det. Utan jag är jag, jag bryr mig inte om jag är på "killsidan", "herrsidan", "Tjejsidan" eller "damsidan" i en klädbutik eller om jag går in i en sminkbutik eller en spelbutik. Mina "manliga" vänner säger att jag är manligare än vad de själva är och efter många timmar av tillbakablickar har jag ändå frågat ibland om mina föräldrar någon gång trodde jag var trans. (DETTA HAR INGEN ILLA BETONING MOT ER SOM ÄR TRANS, FKN ÄLSKAR ER!) 

But ye, jag har haft en mini "vem är jag"-kris. Har inte riktigt haft det, bara haft svårt att acceptera mig själv eftersom ingen annan har gjort det helt och hållet. 

Detta var basically det första som jag kan sätta ord på direkt. Inte många, men några. 

På återseende.  

GLÖM INTE ATT RÄDDA WATTPAD!