Koffein och mörker

?Vad är det som händer¿

Okej, let me explain.

Den nionde juli skrev jag ut här på Wattpad att jag ger upp min dröm att bli en skribent och avinstallerar appen antagligen för gott. Inget mer än så varför är jag här nu? Jag försvann utan något offentligt skäl varför.
2020 är ett speciellt år och kommer förbli det till sista sekunden när det övergår till 2021, inget att diskutera om. Eftersom många har blivit av med jobben på grund av det som sker, än idag, ökade ansökningen att påbörja studier på universitet och högskola med 30% nu till höstterminen. Saken är att platserna ökade enbart med 10%, vilket gör chansen att komma in på programmet man drömmer om väldigt mycket svårare än vad det redan var. Programmet jag sökte höll min dröm, väldigt väldigt hårt som ett barn med sin favoritnalle. Lägenheten är fixad, saker börjar ockupera skåpen och det var bara ansökningsbeskedet som saknades.

Det kom den nionde juli. Jag blev inte antagen utan var på reservplats 115. 16 platser, enbart chansen på åtta av dem då jag inte gjorde något arbetsprov. Ingen chans, misslyckande.

Det tog många timmar innan jag pratade med någon. Ville inte äta eller göra någonting, grät eller var tom var det enda som blev. Drömmen helt krossad och jag ville ta bort allt jag någonsin hade skrivit en bokstav på. Det var som att detta var tecknet på om jag skulle fullfölja drömmen eller inte, ödet. Så det var helt enkelt över, finito, bortkastad tid. Ingenting kvar här att göra, för vad är jag när alla associerar mig med kreativitet och skrivandet? Ingen. Ingen vill lyssna på min röst så varför ska jag vara kvar när mitt skrivande ändå inte är något att ha?

Det tog några dagar för mig att få ihop mina fallande pusselbitar igen. Jag har skrivit och fått idéer om framtida saker jag skulle vilja utveckla och publicera. Däremot har det känts så fel att bara
Tjabatjena hallå allihopa, är det gött eller med er?
Från ingenstans och låtsas som ingenting har hänt?
Bara lämna de kommentarer som människor tog sig tiden till att skriva som att de aldrig existerade?
NEJ! För det är inte jag.

Till er tre som kommenterade det inlägget,
Tack, tack och åter tack. Ni är ett skäl varför den här processen gick snabbare än vad den skulle ha gjort egentligen. Varför jag är tillbaka idag och inte har gett upp helt ännu. Jag är dålig på att ta emot positiv feedback, men jag hoppas att ni förstår att jag är otroligt tacksam.
Men jag vill också säga att jag inte skrev ut det inlägget för att få "uppmärksamhet" eller kommentarer om att jag inte ska lämna wattpad. Jag ville göra det så att ni visste, att ni inte förväntade något av mig något mer för att jag inte var kvar. Ni alla betyder något för mig, after all.

Nästa vecka blir jag arbetslös, förhoppningsvis kan jag börja publicera något igen. Beror lite på vad ni vill läsa och så, något ni har på hjärtat?
Puss till er alla,
På återseende
// Nimo