Du är min eld

SPRING!!!

-UT! SPRING UT!!!! MADIE! SNÄLLA VAKNA!!! SPRING!!!

-Va? Frågar jag morgontrött.

-MADIE!! SKYNDA!! RÖKEN SPRIDER SIG!!! SPRING!!! Skriker mamma som står i hallen och håller Bella i sin famn, hon gungar stressat Bella fram och tillbaka, Bella skriker som fan, likaså mamma.

-UPP MADIE!!! SKYNDA!!! Skriker mamma, jag kollar förvirrat omkring i rummet men ser bara en individ längre bort, rummet är rökigt, den giftiga gasen svider i ögonen, jag tar ett andetag och börjar genast att hosta.

-MAMMA VART ÄR DU!!!?? Skriker jag hysteriskt när jag inte ser något av dem längre, allt är grått.

-HÄR GUMMAN!! SKYNDA!!! Skriker mamma, jag följer hennes röst och leder mig fram längst väggarna, jag känner mig svag, halsen är snus torr av all rök, jag andas ansträngt.

Jag hittar inte dem! Jag kommer dö, jag kommer att dö, jag kommer att dö är det ända som upprepas i mitt ansikte, Jag kollar snabbt runt i rummet för att se att jag är på väg mor rätt håll.

Ett ljus sprids på andra sidan av rummet, det är fönstret! Jag ser ljuset utomhus. En person med dräkt på sig öppnar hastigt fönstret.

-MADIE!!! KOM HIT!!! skriker en mansröst.

-Jag... jag kan.. inte.. säger jag ansträngande, jag ramlar ner på mina bara knäck och börjar hosta i fosterställning. Steg hörs, dem kommer närmare, jag blir uppburen i någons famn, jag tar ett grepp om personen. Personen som bär mig springer, jag känner det på stegen han tar.

-Snälla... ta mig här ifrån... säger jag, tyst, men jag tror att personen hörde då han ökar takten en aning. En kall vind sveper om mig. Luft! Luft!!! Jag andas!!!

Jag öppnar ögonen, jag blundar ett par gånger så att jag får tillbaks synfältet.

 Jag kollar omkring mig, jag är längst upp på en stege från en brandbil, utanför mitt fönster, alla grannar står där nere på marken. Jag kommer på att det är någon som bär mig, så jag kollar upp på personen som just räddade livet på mig. Han tar av sig masken han hade på sig.

En kille kring 20 år, han har ljust hår som ser så himla mjukt ut. han tar djupa andetag. Hans läppar är en nyans rödare än det vanliga, antar att det är värmen här som gör det. Hans blåa ögon kollar ner på mig.

-Tack.. Tack, får jag fram.

-Det är lugnt, Säger han med ett svagt leende.