Du är min eld

Noah

Redan efter en kvart inne på festen så stod jag och Ella i vardagsrummet med vars en dricka i handen. Musiken spelades högt från högtalarna.

-I'M A SINGLE LADY!!! Sjunger vi i refrängen av låten.

Nu har William kommit också, ingen skillnad från innan, han är med och dansar med oss.
Rummet är varmt och svetten rinner ner från min panna. Mitt plast glas är tomt. Jag styrde minas steg mot köket men sprang snabbt ut från huset då jag behövde spy. nere  på trottoaren kastade ja mig på mina knän framför en buske och lät vätskan rinna ur mig.

En hand håller bak mitt hår och den andra handen ligger tröstande på min rygg. jag antar att det är Ella, hon måste ha sätt när jag sprang ut. Jag suckar och vänder mig sedan om och sätter mig ner på marken.

Jag kollade upp på personen som jag var 99% säker på att det var Ella. Men det var en kille. Mitt onyktra jag satte inte ihop ansiktet i minnet. Men efter att jag tittat på honom ett tag så känner jag igen killen framför mig. Killen som bar ut mig från från huset vid branden.

-Mår du bra? Frågar han och släpper ner mitt hår bak på ryggen.

-jag tror det, säger jag och tar ett djupt andetag.

-Vet du vem jag är? Frågar jag. Killen framför mig sätter sig på huk framför mig.

-Ja, säger han med ett litet snett leende.

-Minns du mig? Frågar killen, jag nickar med ett leende jag med.

-Så du jobbar som brandman på heltid? Frågar jag, han skakar på huvudet.

-Min pappa jobbade som brandman och efter att han gått bort så fick jag hoppa in en gång. Berättar han och hans leende försvann en stund.

-Gått bort? Frågar jag nervöst. Jag vill inte röra några ömma delar.

-Han fastnade i ett brinnande hus, svarar killen kort och undvek min blick ett tag.

-Jag vet hur det känns.. suckar jag sorgset.

-Jag tror inte det, det är hemskt... säger han och kollar in i mina ögon.

-Jo jag vet hur det känns, min pappa var också brandman med fastnade i ett dumt jävla ås i ett brinnande hus, berättar jag, en enstaka tår rinner ner från min kind. jag tårkar snabbt bord den med handen.

-Jag beklagar, säger killen.

Jag tar ett djupt andetag och klistrar på ett leende på läpparna.

-Vi öppnar upp oss för varandra men jag kan inte ens ditt namn, skattar jag.

-Jag heter Noah, berättar han.

-Du är? Fortsätter Noah.

-Madie, säger jag, berättar jag.

-Fint namn, säger Noah.

-Ditt med, säger jag.

Det blev väldigt tyst emellan oss.

-Ehm jag måste nog dra hem nu, det börjar bli sent, säger jag och reser mig upp från marken

-Hur tar du dig hem? Frågar Noah.

-Buss tror jag.

-Jag kan köra dig hem.. Om du vill det alltså, frågar Noah.

-Mina föräldrar har alltid sagt att jag inte får åka med främlingar, men detta är nog ett undantag.

Noah ler och sedan går vi mot hans svarta bil som står några meter ifrån oss.

-Är du nykter? Frågar jag när vi satt oss i bilen.

-Ja, man kan ha kul utan alkohol, säger han med ett skratta efter.

-True, skrattar jag. Noah startar motorn och jag berättar vart jag bor.

-Bor du själv? frågar Noah efter en stund.

-Ja, jag skulle faktiskt inte flyttat än, men nu efter branden så kunde jag ändå passa på att göra det nu så... Hur gammal är du förresten? Frågar jag.

-Tjugo, själv? Frågar han.

-Arton.