Bortgift

3

Där satt vi, stirrade varandra i ögonen. Plötsligt slogs dörrarna upp. Pappa klev in i köket. Jag släppte Johns mjuka hand. Jag tryckte mig mot diskbänken. Det gjorde John också. Jag blundade hårt och hoppades att pappa inte skulle hitta mig. Speciellt inte tillsammans med John. Jag menar, jag är kär, tror jag, vet inte, kanske, men pappa skulle bli rasande om han såg mig med John - kökspojken.

Men jag såg honom inte som en kökspojke. Jag såg honom som en fantastisk kille.

Hoppas han tycker det samma om mig.

Pappa hade på sig sånadär skor med klack. Jag hörde hur hans steg kom närmare. Plötsligt grabbade John tag i min hand. Vi gick in i det stora skåpet. Jag stängde dörren sakta men ljudlöst. Vi stod axel mot axel. Det var nära på att jag började skratta men då hörde jag pappa stänga dörrarna tilm köket. Vi väntade i några sekunder. Jag öppnade skåpet lite för att kolla om kusten var klar. Det var den.

Vi skrattade och gick ut ur skåpet.

- Det var nära ögat. Skrattade jag.

- Kan man lugnt säga. Skrattade John tillbaka.

När vi slutade skratta pratade John.

- Är du ledig imorgon kväll min dam?

Jag skrattade och svarade.

- Du John, jag hade älskat det...

- Men du kan inte ses med mig eller hur? John suckade och satte sig på diskbänken.

- Jag som ville lära känna denna vackra tjejen. Sa John.

Jag rodnade och kramade om min ärmmudd.

- Fast...

John sken upp och kollade på mig.

- Fast vadå?

- Måste mina föräldrar veta?

Vi bestämde imorgon klockan 20.00 på en resturang en bit bort. Nu var det bara en fråga kvar. Hur ska jag lyckas smyga ut?

- Nästa dag -

Idag är dagen, jag ska äntligen få lära känna mannen som jag tror jag kan vara kär i? Eller? Kanske? Det var komplicerat.

- Många timmar senare -

Klockan var halv åtta. Jag hade tagit på mig en röd klänning och svarta klackskor. Jag lät håret hänga naturligt. När jag var med John känns det som jag kan vara mig själv. Även om vi bara vetat om varandras existens i en dag.

Jag hade matchat klänningen med ett rött läppstift. Jag tog min handväska och la ned mobilen i den.

Jag smög ned för den långa glastrappan. Ingen såg mig. Skit. Var jag tvungen att ha på mig klackar? Jag tog av dom. Jag skulle precis trycka ned handtaget när Erika tittade fram från ingenstans.

- Vart ska du?

- Till en kompis.

- I klackar? Frågade Erika och la huvudet på snedden. Hon jag pekade på klackarna i min hand. Jag kollade på skorna och sedan på Erika igen.

- Inga frågor, okej? Du får inte berätta för mamma och pappa. Inte.

- Okej. Svarade Erika glatt.

Jag satte pekfingret mot munnen.

Erika gjorde samma sak. Jag hoppas hon inte berättar något.

Jag stängde dörren försiktigt efter mig. Jag satte på mig klackarna och gick ned till gatan där John hade parkerat sin bil.

Jag kollade mig omkring så att ingen såg.

Jag klev in. Där satt John uppklädd och log. ♥