Bortgift

13

Du är min nu.

Jag kände en hand grabbade tag runt min handled och drog ned mig för trappan.

Jag slog i huvudet men jag orkade inte skrika. Det gjorde för ont för att skrika. Istället sjönk jag ned på golvet.

- Försökte du rymma? Du är min nu. Hörde jag Josef säga. Sedan blev allt svart. Bäcksvart. Svart som natten. Svart som sot. Jag tror jag är död nu. Jag måste vara död. Eller?

- Två hela dygn senare -

Jag blickade upp. Jag såg ett tak med en lampa med lysrör på. Vart är jag? Jag greps av panik när jag såg att mina händer var ihoptejpade. Jag hade också en tejp för munnen. Jag satte mig hastigt upp och såg en skugga av en människa.  Jag blev yr. Jag mådde nästan illa. Människoskuggan blev tydligare och det var Josef. Nu slog det mig att jag är kidnappad. Vänta nu.. Jag är kidnappad!!! Jag började skrika men det hördes knappt  med tejpen som var placerad framför min mun. Det dök upp så många frågetecken i mitt huvud. Vart är jag egentligen? Heter Josef verkligen Josef? När kommer polisen? Vart är John?

- Vaknat nu? Din patetiska nolla du är underbar. Kommer du ihåg mig? Du slocknade visst. I två dagar. Men nu är du vaken min skatt. Och vet du vad? Du är min nu.

Josefs röst var lugn men ändå skrämde han livet ur mig. Han är ju knäpp. Vart är John?

Han tände en starkare lampa och jag bländades.

- Thma bohorht tcehjcphehn!

Jag försökte säga ta bort tejpen  men det gick inte så bra. Han gick fram till mig. I hans hand bar han en liten kniv. Jag slogs av panik. Vad ska han göra?! Jag skakade på huvudet och försökte skrika.

- Lugn, jag skulle aldrig döda dig. Du är min nu. Jag ska ta bort tejpen. Men du måste lova mig en sak. Att inte skrika. Grannarna har redan varit här två gånger. Du måste sluta skrika.

Jag nickade. Han drog snabbt bort tejpen och en tår föll ned för min kind. Borde inte John och polisen leta efter mig?!

- Varför har du kidnappat mig?!

Sa jag högt.

- Alison.

- Varför?!

- Alison.

Hans öga började rycka. Jag blev vettskrämd. Vad ska han göra med mig härnäst? Han sa ju att han aldrig skulle döda mig. Så det kändes lite tryggt. Men med tanke på allt sjukt galet han redan gjort så kan jag ändå inte lita på honom. Jag måste ut härifrån. Ifrån freaking Josef och till Johns muskelina kramar. När jag lutar mitt huvud mot hans bröstkorg, när jag hör ljudet av hans hjärta. Jag började gråta när jag tänkte på John. Vart är han?!?!? Han sprang ju efter!!

- Vart... Är jag?

Fick jag fram.

- Jag kan tyvärr inte säga det min fruktansvärda skatt. Sa Josef.

- Se mig i ögonen Josef.

Det gjorde han.

- Nu ska vi ta det lugnt. Du knyter upp tejpen runt mina händer, sedan släpper du ut mig. Jag kommer inte berätta för polisen. Ljög jag.

- Haha.

- Varför skrattar du?

- Du är min nu, haha. Skrattade han.

Vad är det för fel på den här människan?!

- Josef, lita på mig. Jag kommer inte berätta för polisen. Ljög jag igen.

Plötsligt hörde jag ett stort duns och dörren sparkades in. Josef grabbade tag i sin kniv som han hade lagt ifrån sig. Jag såg att det var en människa där. Jag är räddad!!

Jag är räddad!!

Jag är snart räddad.

- HHHJJÄÄÄÄLLPPP MIGGG!! Gormade jag som en galning. Det var mörkt i dörruppningen så jag såg inte vem det var som stod där. Josef rusade upp för den smala källatrappan. Jag hörde ett fruktansvärt ljud.

Det lät som.. Som... Om han stack kniven i någon.. Men det kan han väl inte... Vem stod i dörruppningen?? Har Josef verkligen dödat någon? VAD HÄNDER?

Jag kom på att jag kunde springa. Springa och rädda den där personen som jag trodde var min räddning. Det kändes skönt. Jag hade inte sprungit på länge. Länge. Jag kände fartvinden i mitt hår. Mina ben svajade lite. Det gjorde ont, jag tappade balansen och föll. Jag hörde massa saker där uppifrån. En vas som föll, saker som föll i golvet, Josef och en främmande person som brottades. Då dödade antagligen inte Josef personen. Vänta nu. Vad händer?

Hur kan jag vara så lugn, det är två personer som slåss där uppe, och jag är kidnappad.

- Hjälp mig!!!!!! Skrek jag. Ännu en vas föll ned till golvet.

Jag låg fortfarande kvar på golvet jag klarade inte att resa mig upp. Jag sneglade på mitt ben och det var en liten blodpöl där. Shit. Jag blöder.

Plötsligt ställde sig någon i dörren, men jag kunde inte se vem!!

- Hjälp mig, hjälp mig!! Skrek jag.

Personen sprang ned för trappan och syndes nu i ljuset. Jag fylldes av lycka och panik när jag såg...