Bortgift

6

John... Är...

Jag svalde hårt.

..John är..Änkeman..Så, Johns förra tjej eller jag menar fru, dog. För 5 år sen..

Jag kom att tänka på att det var sent. Jag borde sova så jag inte får mörka ringar under ögonen. Eller ja, det finns ju concealer.

- Nästa dag -

Jag vaknade mjukt. Solens strålar trängde igenom gardinerna i mitt rum. Jag vände och vred på mig i min dubbelsäng. Jag ville inte gå upp.

Jag rullade över till andra sidan av sängen och tände upp mobilskärmen. Skit. Klockan var 11.30.

- Ånej, ånej!! Sa jag tyst för mig själv.

Jag har missat frukosten och kanske lunchen också. Mamma och pappa kommer vara skitsura. Jag klädde av mig pyjamasen och tog på mig myskläder. Mamma får tycka vad hon vill. Jag satte upp mitt blonda hår i en slarvig tofs.

Jag slängde på lite smink och små sprang ned för trappan.

Inga föräldrar.

Jag gick in i köket. Jag sneglade på kastrullerna och tänkte på John. Jag log.

Inga föräldrar.

Jag gick vidare in i biosalongen. Där satt Erika. Jag smög ut. Jag ville inte ha massa frågor från henne.

Nu vet jag! De sitter säkert på pappas kontor med räkningar och sån skit.

Jag hade rätt.

Jag hörde röster. Jag pressade örat mot den kalla trädörren.

- Det ska bli så gott att äta din mat.

John?

- Tack frun, jag måste säga att er byxdress är så vacker på er.

Definitivt John.

- Åh tack. Skrattade mamma.

Pappa var helt tyst. Om han ens var där inne.

Plötsligt öppnades dörren utan John och jag gjorde en snabb manöver.

- Ehm..Hej Alison. Log John.

- Hej. Jag tog upp min hand och vinkade slarvigt. Jag visste inte vad jag skulle göra av mina händer. Jag rättade till tofsen och satte händerna i fickan. Det kändes inte bra så jag satte händerna i kors istället och sen kliade jag mig i bakhuvudet. Sitvationen var så pinsam så jag kollade ned i golvet.

- Så ni två har träffats? Frågade mamma bakom John som stirrade på mig.

Du skulle bara veta mamma. Du skulle bara veta..

- Eh ja, vi sågs idag! Ehm, öh när han kom hit. Ljög jag.

- Men jag hälsade först på honom. Sa mamma.

Panik! Vad ska jag säga?!

- Ehm, jo Alison hälsade på mig efter dig, hon måste sagt fel bara. John räddade mig lite där.

- Jaha! Skrattade mamma.

Det var längesedan jag hörde mamma skratta. Pappa var inte på hans kontor.

Vart kan han vara?

- Jo det var trevligt att träffa dig John, men jag tror kocken Adam behöver din hjälp i köket. Dina arbets kläder finns i ett skåp. Adam kommer visa dig det.

Mamma log och skrattade mer än vanligt. John traskade iväg med riktning mot köket.

- Jo vad tycker du? Sa mamma.

- Om vadå?

- John det klart!

- Han verkar trevlig. Mumlade jag. Även fast jag tyckte om honom mer än en trevlig kille.

- Vad tycker du om min klädsel mamma? Kläckte jag ur mig.

- Ja, det är väl inte så farligt. Men vi ska få besök på middagen så upp och byt om sen bara. Sa mamma.

Det var som om mamma glömt att jag var ute sent igår. Som hon glömt att jag skällde ut henne för några dagar sen.

Som om allt var glömt och förlåtet. För första gången så fick jag ha mysbyxor på mig. Hur?! Hur kan en person ändra sig så mycket.

- Vid middagen -

Jag hade dragit på mig en vanlig svart klänning utan axelband. Mitt hår var uppsat i en knut och jag gjorde om mitt smink. Det var så slarvigt förut.

Jag trallade ned för trappan. I matsalen stod det en fanilj fint och väntade på mig. Det var en mamma, en pappa och en son.

Sonen såg ut att vara ungefär i min ålder.

Han hade blont hår och var lång.

Mamman var också blond detsamma var pappan. En blondfamilj. De hade finkläder på sig och det hade min familj också. Men Erika hade lite ruffsigt hår. Mamma klappade hennes hår. Hon gav mig en sån ja-erika-har-faktiskt-ruffsigt-hår blick. Pappa bröt tystnaden.

- Solimans, detta är min dotter, Alison.

Alison detta är familjen Solimans.

- Vad vacker ni är, sa sonen och tog tag i min hand och kysste den.

Jag blev smikrad men vad var detta liksom? Jag var ju kär i John. Eller ja typ, gillade honom eller nåt.

- Mitt namn är Josef.

Jag gick vidare till föräldrarna.

- Och jag är Sebastian och detta är min vackra fru Gabriella, men alla kallar henne Ella.

Se mamma! Snoffsiga personer har smeknamn. Borde jag inte få bli kallad för Ali då?

Jag kunde inte säga något, jag var bara förvirrad. Jag nickade åt dom så kallade Solimans och vi alla satte oss. Efter några minuter kom maten in. Jag kollade upp och fick syn på John. Han log som vanligt, han fick mig att le också. Mamma för den delen också. Varför var hon på så bra humör just idag?

Vi alla satt i tystnad. Plötsligt bröt Josef tystnaden.

- Det ska bli så roligt i maj! Utbrast Josef.

- Vad händer då? Frågade jag för att starta en konversation.

- Ja men det kommer du väl ihåg min kära?

Min kära? Va fasen snackar han om?

- Nej.. Sa jag och tog en klunk vatten medans jag lyssnade vidare.

- Ja men det är ju då vi ska gifta oss!

Jag spottade ut vattnet och reste mig upp. Mamma kollade på Josef med en allvarlig blick. Detsamma gjorde pappa. Jag tittade på alla förbryllat. Vad händer???

----------------------------------------------------------------------

Sådär, ett relativt långt kapitel! Eftersom det blev så himla kort kapitel förra gången så kommer ett extra långt nu.

Kommentera gärna om ni vill ha bilder på några andra karaktärer!

See u ♡