Bortgift

14

- Alison!!

- John!!

Han sprang fram till mig och vi kramdes hårt. Det kändes som en evighet och lite till jag vet att jag bara varit borta i mindre än en vecka. Men saknaden av min älskade John var enorm. Jag ville inte släppa men vi var tvungna att fly.

- Vart.. Vart är Josef? Sa jag med en darrig röst.

- Oroa dig inte för honom. Sa John och drog med mig ut ifrån källaren.

Polisen stod på gatan. Det var 2 bilar. Det hade antagligen precis anlänt. Det kom springandes emot oss. En polis stannade vid mig och John och de tre övriga rusade in i huset. Jag började gråta när polisen började fråga mig frågor.

- Vad är ditt namn?

- A..aa.aaa..l.i...Jag började storböla. Då tog John över.

- Hon heter Alison Jessica Rosalinda Tyra Strand.

Polisen nickade och frågade sedan vad John hette.

- John Eric Lundgren.

Det stannade en ambulans. Personalen klev ur och frågade hur jag mådde fysiskt. Jag kollade ned på mitt ben och visade dom.

- Oj då. Sa kvinnan och sprang och hämtade en båren.

- Du måste följa med till sjukhuset för ditt ben ser inte så bra ut. Som om det håller på att bli en infektion. Sa mannen och satte på mig en nackkrage. I fall att jag hade nackskador.

Jag rullades in ambulansen. Personalen fick syn på mitt sår i huvudet. Kvinnan häpnade till och stack in en nål i min arm.

- Har du slått i huvudet på något sätt? Frågade kvinnan. Men jag kunde inte svara. Jag såg John en bit bort prata med polisen. De tre poliserna som sprungit in i huset sprang ut igen. Jag kunde inte höra exakt vad dom sa men jag tror jag hörde:

- Han kom undan, börja en sökning!

Gråten kom till mig igen.

- Har du slått i huvudet? Upprepade kvinnan.

- Ja och mycket annat. Snyftade jag. Jag slöt mina ögon och allt blev svart. Mycket svart. Jag kunde inte höra något. Allt var tyst. Var jag död nu? Nu var det på riktigt. Nu har jag lämnat världen. Lämnat Erika. Lämnat mamma och pappa. Och framför allt, lämnat John...

(Förlåt om jag hoppar långa sträcker i berättelsen men ja, sorry)

- 1 månad senare -

- Alison? Syster, hon vaknar! Alison. Titta på mig, du lever!! Allt var suddigt. Precis allt. Jag vet inte vem det var som pratade men det lät som en kvinnoröst.

- Tacka gud för att du har räddad Alison! Sa den okända kvinnorösten. Vem var det egentligen.

- Syster kan hon höra mig? Hon tittar ju på mig...

- Ja hon kan höra dig men hon är nog lite vimsig efter operationen.

BAM, där blev allt tydligt igen och kvinnorösten var mamma. Jag låg på ett sjukhus. Varför? Det har jag ingen aning om.

- Hej Alison. Du är trygg här. Sa en doktor som precis kommit in i rummet.

- Vad hände? Sa jag och lyfte på huvudet från den mjuka kudden.

- Nej nej, vila nu du får inte göra några hastiga rörelser. Sa sjuksystern.

- Alison, du blev kidnappad. Och jag är så ledsen för det. Att hag lät det hända. Att jag och din far verkligen försökte tvinga dig att gifta dig med den huliganen. Sa mamma och kramade om min hand.

- Mamma... Jag är kär i John...

- Jag vet gumman. Jag vet. Han har berättat allt för oss. Och det är helt okej, ehm tror jag.

- Men mamma, vart är Josef?

- Han.. Han... Polisen letar fortfarande efter honom. Men han är snart fast den huliganen. Snart så.

In i rummet rusade John in. Jag såg att han hade gråtit och det föll en tår ned för kinden när han fick syn på mig.

Vi kramades. En lång stund. Sedan gav han mig en kyss.

- Hur känns det med benet? Frågade han.

- Som förut. Sa jag.

- Din benprotes har redan kommit från Stockholm så du kan sätta på den när du vill.

- Vadå benprotes? Frågade jag. Jag fattade inte vad han menade. Jag sneglade ned på mina fötter. Vänta nu. Jag har bara en fot. Vart är min andra?!?!?

- John vart är min andra fot?!

- De var ju tvugna att ta bort...Ni har inte berättat för henne... Sa john och blickade på mamma.

Mamma skakade oroligt på huvudet och det föll ned en tår för hennes kind.

- Har jag förlorat mitt andra ben?!?! Skrek jag.