Livets sten

Flykten

Sam väcktes av ett skrik. Ett skrik som verkade komma från alla håll på samma gång, ekande inom hans huvud. Sen dog det ut och hans strupe kändes torr. Hade han skrikit? Vad hade han drömt? Sam tog sig för huvudet. Allt var en suddig röra och desto mer han försökte minnas desto mer värkte det.

Han satte sig upp och slog genast huvudet i en träskiva. Vart var han egentligen? Sam tittade sig omkring och kunde snabbt konstatera att det inte var hans rum. Han verkade snarare befinna sig på någon form av båt. Solen brände från en klarblå himmel och vågor kluckade mot skrovet. En svag vind fyllde seglet och lukten av salt var stark. Han var definitivt på en båt. Men varför?

Likt en blixt från skyn kom alla minnena från gårdagen tillbaka. Flykten, stormen, utmattningen och sorgen. Den ständiga sorgen, sorgen han inte kunde gömma sig för. Sorgen som följt med honom, trots att han flytt så långt som möjligt.

Sam rullade ut från under bänken han sovit under och satte sig upp. Huvudet protesterade men både det och sorgen fick vänta tills senare. När han tittade sig omkring kunde han snabbt se att det var ett mirakel att båten fortfarande flöt. Hela botten var översvämmat och av hans packning syntes inte ett spår. Den måste ha spolats överbord någon gång under natten. Den lilla segelbåt han tagit var inte gjord för att klara stormar som den under natten. Det visste han men han hade ändå genomfört sin plan. Varför? Långt inom honom fanns svaret men det svaret vägrade han acceptera. Han tryckte ner det tillsammans med sorgen och värken. Sen började han jobba.

Det viktigaste var att få bort allt vatten. På något sätt hade skopan lyckats hålla sig kvar i båten. Det var hårt arbete under en gassande sol men det fick smärtan inom att minska lite. Huvudvärken däremot, växte bara i styrka tills det kändes som om skallen skulle explodera. Ilsket banade Sam sig själv. Om han bara tänkt på att binda fast packningen. Då skulle han haft lite vatten nu. Och frukost. Magen kurrade vid tanken på bröd. Nybakat bröd i köket därhemma. Mors leende och hennes vassa tunga. Salta tårar rann ner för Sams kinder medans han fortsatte jobba. Tårar över allt han hade förlorat och tårar över det som ännu fanns kvar, det som ännu gick att förlora.

Det tog flera timmar men sakta tömdes båten från det havsvatten som samlat sig under nattens gång. Om Sam tyckt att strupen känt torr när han vaknade var det inget mot hur den kändes nu. Till och med en ny storm skulle vara att föredra mot den obönhörliga solen som nu sken ner på honom. Havet erbjöd ingen skugga och vinden var inte stark nog för att svalka hans svettiga kropp. De få gånger hans far låtit honom följa med till krogen hade han hört historierna som de gamla sjömännen berättade. Om de skeppsbrutna som förblindade av sin törst testade att dricka havsvattnet. Sam hade aldrig trott att det var möjligt att bli så törstig. Nu verkade historierna mycket troligare. Kanske var det värt ett försök? Kanske skulle törsten dämpas, om så bara för en sekund. Med trötta armar sträckte sig Sam efter skopan, skopan som kanske skulle hjälpa honom med sin obeskrivliga törst. Innan han nådde fram blev allt svart. Huvudet värkte, strupen skrek efter vatten och kroppen efter sömn. Kroppens krav på vila räddade hans liv då havsvattnet skulle ha dödat honom.

- Här kommer ytterligare en del. Hoppas ni uppskattar den och lämna gärna en kommentar.