Livets sten

Jakarata del 2

Ju närmare staden de kom desto mer folk kunde Sam se på vägen. Alla var på väg åt samma håll, rakt mot hålet i det som Leonard kallade för en mur. Han fick tränga sig fram för att komma någonstans, vägen var helt packad med människor från världens alla hörn. Att inte tappa bort Leonard i röran var en utmaning.
  Sam fann sig själv längtande tillbaka till sin sköna ö. Där var det aldrig någon trängsel. Den enda folksamling var på marknaden men inte ens den var särskilt stor. Fastlandet var en helt annorlunda värld och han hade inte vant sig än. Skulle han någonsin vänja sig? Det gick inte att veta.
  Framför Leonard tornade muren upp sig, dess långa skugga fick honom att huttra och dra rocken tätare om sig. Han hade varit i många städer tidigare men Jakarata hade aldrig varit hans favorit. Det var en relativt stor stad men den var inte öppen som många andra. Istället var den packad tätt med små hus överallt. På små torg och i smala gränder trängdes marknadsstånd och tiggare. Sist han varit här hade stadens stank legat som en tjock filt över allting. Han kunde inte förstå hur någon kunde vilja leva här. Den dagen hade han svurit att undvika Jakarata men ödet hade dragit honom tillbaka. Han kunde bara hoppas att det han sökte skulle finnas här.
  Sam rös när murens skugga föll över honom. Det blev inte kyligare men en känsla av olust inföll sig, som om något hemskt väntade. I vilket fall som helst var det nu för sent att vända om. Folkmassan trängde sig framåt, pressade honom obarmhärtigt framåt med sin tyngd. Snart skulle de passera genom hålet och komma in i själva staden. Sam följde efter Leonard men för varje steg ogillade han tanken på staden allt mer.
  Högt ovanför honom fanns ett galler. Snabbt passerade Leonard under det och kände en lättnad. Första steget var avklarat, han var inne i staden. Nu behöver han bara hitta ledtråden och fortsätta med uppdraget.
  "Trollkarl!", ropade en hög röst och Leonard vände sig mot ljudet samtidigt som han fnös. Han var minsann ingen trollkarl, han var en magiker. Det var en av vakterna som ropat. "Hit!", beordrade vakten. Hans blonda hår hängde ut under den rostiga hjälmen. Än en gång fnös Leonard medans han började vada sig fram genom folkmassan. Att vakterna inte kunde hålla ordning på sin egen utrustning.
  Sam såg att Leonard började ändra riktning och försökte följa efter honom men det var inte lätt. Folkmassan delade på sig för Leonard, de såg väl att han var magiker, men för Sam fortsatte de bara framåt, som om han var osynlig. Med mycket möda började han dock ta sig framåt.
  "Vad menas med detta?", krävde Leonard att få veta. "Jag är en kejserlig magiker på ett viktigt uppdrag. Jag hoppas för din skull att det här går snabbt." Vakten fnös och spottade på marken. Hans blåa emblem på bröstet var urblekt. "Kejsaren är gammal och sjuk. Ni magiker kommer snart inte ha någon kraft kvar, sanna mina ord!" Leonard gjorde sitt bäst för att kontrollera sin vrede. Att slå ner denna vakt skulle bara försena honom, det logiska vore att bara ignorera vakten. "Du svarade inte på min fråga. Vad menas med detta?" Vakten spottade igen. "Att jag inte är en barnvakt, magikerpatrask. Håll ordning på dina egna lärlingar." Sen vände han sig om och ropade in i vaktkuren. "John! Ta ut fången." En annan, yngre vakt kom ut och puttade "fången", framför sig.
  Lea spottade och svor över behandlingen. "Vänta ni bara! Ni ska minsann få se! Jag ska ge er..." Hon tystnade när hon såg mästaren. "Nej! Ta tillbaka mig!" Hon vände sig om för att gå tillbaka men vakten stod i vägen. "Hon är ditt problem nu", sa vakten som först fångat henne, skadeglatt. "Ha det så kul!" Sen gav han henne en sista knuff så att hon föll ner på marken framför mästaren.
  Leonard tittade mörkt mot vakterna. "Vänta ni bara tills kejsaren för höra om det här. Det kommer inte sluta bra för er, sanna mina ord!" Båda vakterna fnös och spottade samtidigt. "Stick härifrån fjanttrollkarl. Var glad att jag inte slänger dig i en cell." Lea hade rest sig upp och verkade inte vara skadad. Utan ett ord till vände Leonard sig om, samtidigt som Sam bröt sig igenom folkmassan och kom ikapp honom.
  Lea var rasande. Rasande på sig själv för att hon blev fångad, på mästaren för att han var dum, på pojken för att han var... Han bara var och det räckte! Hon borde ha förstått att en lärling utan en mästare inte skulle komma långt. Hade hon varit smart hade hon gömt undan sin rock långt innan hon kommit till staden. Så långt hade hon dock inte tänkt och nu var hon tillbaka med mästaren. Allt detta gjorde henne rasande medans hon följde honom och pojken genom staden.
  Om Sam ogillat staden innan han kommit in var det inget mot hur mycket han ogillade den nu. Det var ljud överallt, öronbedövande ljud. Försäljare som ropade ut sina varor, folk som pratade, hästar som gnäggade och fångar som piskades. Det fanns nya intryck överallt, alldeles för mycket för att han skulle kunna ta in allt på samma gång. Varken Lea eller Leonard verkade lida på samma sätt. De gick vant genom folkmassan och ignorerade det mesta. Samtidigt delade sig folkmassan för dem och Sam följde i deras kölvatten, något som gjorde färden lättare. Han hade ingen aning om vart dem var på väg.
  Leonard var djupt försjunken i sina tankar och märkte knappt folksamlingen. Lea var tillbaka och Sam var fortfarande med honom. Han hade nu två lärlingar igen, precis som när han började. Med lite tur skulle ledtråden finnas här i staden och nästa steg i uppdraget skulle ta sin början. Det första han behöver var ett värdshus som en bas i staden. Sen skulle han börjat leta på riktigt. Att stanna över natten i Jakarata tilltalade honom inte men det fanns ingen annan lösning. Han kände åtminstone till ett värdshus som inte var helt förskräckligt; Vita svanen. 

– Här kommer äntligen en ny del, hoppas ni uppskattar den. Lämna gärna en kommentar med era åsikter.