Livets sten

Uppvaknandet

"Kom igen!", ropade Sven. "Det är sommar!" Med ett leende på läpparna började Sam springa efter honom. Det var verkligen sommar, svalorna hade återvänt och med dem kom värmen.
  Värmen förde med sig annat också. Hans krafter skulle bli mycket enklare att använda, att experimentera och testa sina gränser. Hans föräldrar hade flera gånger försökt förbjuda honom att använda dem men hur skulle han kunna låta bli?
  Innan han hunnit fundera mer följde han efter Sven ut från klippan och det kyliga havet slöt sig över honom.

Sam vaknade av att solen höll på att gå upp. Han huttrade i sina tunna kläder. Elden som hållit dem varma hade brunnit ut. En hög med aska var allt som fanns kvar av hans en gång så fina båt. Hans sista band till ön, platsen som han inte längre kunde kalla hem.
  Tyst, för att inte väcka dem andra, smög han fram till havet. Vågorna kastade sig upp mot stranden och en kylig bris rufsade om hans hår. Han andades in doften av salt och försökte att spara denna bild, kanske den sista bilden han skulle få av havet. Ett sista andetag tillät han sig själv innan han återigen vände sig om. Den delen av hans liv var över. Sam ville återvända men innan uppdraget var slutfört gick det inte. Han fick inte försätta någon annan i fara.
  Det fanns dock en sak som fortfarande band honom till ön, något som inte längre tillhörde honom. Sam drog handen genom sitt hår, kände på dem flätor som fortfarande satt där. Han hade inte längre någon rätt att bära dem; han hade svikit sin ö och alla han kallat sina vänner.
  Vid lägret hittade han Leas packning. Den låg kvar på samma ställe där hon lagt den förra kvällen. Att hitta en kniv i hennes ryggsäck var närmast omöjligt, den var en enda röra av grejor.
  Lea vaknade av ett konstigt ljud. Havet och vinden hade hon vant sig vid, även mästarens snarkningar. Det var något nytt ljud, något hon inte vant sig vid. Försiktigt öppnade hon ögonen och tittade sig omkring. Såg pojken de räddat förra dagen. Pojken som nu höll på att rota igenom hennes ryggsäck.
  "Vad håller du på med?!", skrek hon så högt som hon vågade. Mästaren sov alltid djupt men hon hade ingen lust att råka väcka honom. Pojken tittade mot henne, en skamsen blick. "Jag behöver en kniv", fick han fram och slog ner blicken. "Vad ska du med en kniv till? Vill du mörda oss i sömnen?" Hon ryckte åt sig sin packning igen. Hon hade inte litat på pojken igår och det här hade inte fått henne att ändra uppfattning.
  Sam tittade förvånat upp. Mörda dem i sömnen? Vad trodde hon om honom egentligen? "Varför skulle jag vilja mörda er? Du sov och jag ville inte väcka dig, det är allt." Hon tittade på honom, fortfarande misstänksam. Sen sträckte hon sig in i väskan och kastade en kniv åt honom. "Jag håller ögonen på dig." Sam ryckte på axlarna. Det spelade inte honom någon roll.
  Egentligen var det en enkel rörelse. Ett snabbt snitt med kniven så skulle det sista bandet vara borta. Det sista som band honom till ön; det sista som visade vart han hörde hemma. Om han gjorde detta skulle han verkligen vara ensam. '
  Handen som höll i kniven darrade och kallsvettades. Med en suck släppte han kniven som föll ner i sanden. Han kunde inte göra det. Han var svag, en vekling. Han kunde inte ens kapa sina sista band.
  Lea tittade på honom. Vad höll han på med egentligen? Först hade det verkat som om han skulle skära av sitt hår men sen hade han bara släppt kniven. "Vad gör du?". frågade hon. "Vågar du inte klippa dig?" Han fnös åt henne, vände sig om och stormade iväg. Lea log för sig själv. Att bli kvitt med pojken skulle tydlige bli lättare än vad hon trott.
  Sam var arg. På sig själv, på Lea, på allt. Mest arg var han på sig själv. Lea hade rätt. Han vågade inte ens klippa sitt hår. Han var en vekling.
  I sin ilska sparkade han till en sten som satt hårdare än han trott. Smärtan gjorde inte mycket för att förbättra hans humör. Alldeles bakom stranden växte en stor skog. Det fanns skogar på ön också men träden var små och vindpinade. Här växte sig träden stora; deras gröna kronor skuggade marken under. I vissa av de djupaste skuggorna låg fortfarande lite snö kvar från vintern.
  När brisen från havet blåste genom kronorna lät det verkligen som om träden pratade med varandra. Gamle Tom hade alltid påstått att det gick att höra vad träden sa, att vinden berättade deras historier. Precis som de andra barnen hade Sam alltid trott att Tom bara vara en virrig gamling men nu, under kronorna av dessa enorma träd, undrade han om det inte fanns någon sanning gamlingens ord. "Lugn", verkade de viska. "Du blir redo när tiden är kommen. Varför brådska?"
  Orden lugnade Sam häftiga humör. Han var inte redo än. Kanske skulle han i framtiden ha mod nog för att kapa det sista bandet men än så länge fick det finnas kvar. Som ett sista löfte till sitt hem om att han inte var helt borta. Att det fortfarande fanns en chans att han skulle återvända. Han trodde nästan på sina egna ord. Nästan.
  I lägret hade mästaren precis vaknat. Men en suck satte han sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. "Jag är för gammal för sånt här", tänkte han för sig själv medans han tömde skorna på sand. "Jag borde ligga i en varm och skön säng, inte springa runt här." Ryggen knacka när han ställde sig upp. Ännu en dag på jakten. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Kanske skulle de faktiskt ha lite tur i nästa stad. Det var nästan mer än han vågade hoppas på.
  De hade varit på vägen i 14 dagar nu. Bara två veckor. Mästaren suckade för sig själv. Det kändes som en livstid. Så mycket hade hänt sen resan började. Lea hade varit en annan person innan allt som hänt. Skulle hon någonsin bli samma person som hon varit då? Han visste inte och han var inte säker på om han ville veta.
  Beslutsamt skakade han sorgerna från sina axlar. Det var en ny dag med nya möjligheter. Kanske skulle allt bli bättre. Han tittade sig omkring. Lea var redan vaken och hade hittat en bit bröd som blivit över sen igår. brödet var de enda de hade kvar i matväg. De skulle behöva proviantera när de kom fram till staden, något de skulle göra framåt dagen.
  Mästaren rynkade på pannan. Det var något som saknades. Han tittade sig omkring ännu en gång. Lea satt på samma plats som tidigare och gav honom en irriterad blick. Inget nytt där. Av Sam syntes inte ett spår. Det var han som saknades. Vart hade han tagit vägen? Hade han rymt under natten? Han skakade på huvudet. Det verkade inte troligt. Istället vände han sig mot Lea.
  "Vet du vart Sam är?" Hon skakade på huvudet. "Han var borta när jag vaknade. Han måste ha rymt."
  Inombords log Lea. Att bli kvitt pojken hade visat sig vara väldigt enkelt. Mästaren hade ingen rätt att välja någon ny, han förtjänade inga lärlingar alls. Hon stannade bara för att alltid kunna påminna honom, aldrig låta honom glömma. Dessutom hade hon aldrig gillat pojken. Det var något fel med honom men hon visste inte vad.
  Mästaren tittade på henne. "Rymt? Varför skulle han rymma?" Lea ryckte på axlarna och försökte se oberörd ut. "Hur ska jag veta?" Mästaren suckade. "Jag hade verkligen hoppats att han ville följa med oss. Vi behöver alla vi kan få." Lea fnös. "Det kanske du skulle ha tänkt på lite tidigare." Han tittade bort. det här var inte rätt tid för att ha den diskussionen med Lea. Om Sam verkligen hade rymt så hade de inget annat val än att fortsätta utan honom. Uppdraget kunde inte vänta.
  "Börja packa ihop." Mästarens ord lät uppgivna och trötta. Nästan som om han verkligen hade hoppats att Sam skulle följa med dem. Lea skakade av sig känslan. Omöjligt. Mästaren hade inga känslor. Åtminstone inte sådana. Istället för att fortsätta begrunda känslor som inte fanns började hon packa ihop. Desto snabbare de kom iväg, desto mindre var risken att Sam skulle komma tillbaka i tid. om han ens tänkte komma tillbaka. Bäst att inte ta några risker. Hon skyndade sig ytterligare. 

-  Det här kapitlet är uppdelat i två delar för att det inte ska bli för långt. Nästa del kommer inom en snar framtid. Lämna gärna en recension, det motiverar mig verkligen att fortsätta skriva