Livets sten

Båten

"Vad behövs för att skapa eld?" Mästarens röst bröt tystnaden som lagt sig över den stilla stranden. "Syre, värme och bränsle." Lea reciterade svaret från minnet, lika uttråkad som tidigare. Det enda som bröt den monotona stranden var de enstaka fiskmåsarna som seglade i skyn. Ibland önskade hon att hon haft en koppling till luften istället. Att få flyga fri som fågeln, aldrig mer vara bunden till jorden. Det vore en dröm.
  "Bra", fortsatte mästaren. "Du har mycket kvar att lära men du gör framsteg." Han tittade sig omkring och verkade först nu se att solen var på väg ner i horisonten. Tankar på uppdraget hade hållit honom upptagen men nu var det dags för en riktigt lektion igen. Leas träning fick inte försummas bara för att kejsaren skickat iväg dem på ett uppdrag "Vi slår läger här", ropade han.
  "Varför då?", protesterade Lea. "Det finns gott om dagsljus kvar!" Mästaren suckade för sig själv. Många andra magiker skulle ha straffat Lea för hennes olydnad men på senare tid hade han gett henne allt mer spelrum när det kom till disciplinen. Hon hade redan gått igenom så mycket. "Vi slår läger här för att jag säger det!" Han höll upp handen när hon öppnade munnen för att protestera mer. "Ett ord till och du får bära all packning imorgon." Hon tystnade men hon var inte nöjd. Han hade ingen rätt att straffa henne. Inte efter vad han hade gjort!
  Trots att hon protesterade tyckte även Lea att det var skönt att få lägga ner packningen och vila. De hade gått hela dagen för att komma fram till staden så fort som möjligt. Innan någon annan mästare listade ut vart dem var på väg.
  Från sin packning plockade mästaren fram lite fnöske. Med sina händer grävde han en grund grop i sanden där han la bränslet. Syre fanns det gott om, allt som behövdes nu var värme. Trots att det var sommar var nätterna fortfarande kyliga. Det var delvis därför han valt att slå läger så tidigt. Desto längre de väntade desto svårare skulle det bli att tända elden.
  Lea höll på att lägga ut sitt liggunderlag när mästaren ropade på henne. "Gå och se om du inte kan hitta lite ved. Det här fnösket blir ingen bra brasa." Lea suckade men höll sina klagomål inom sig. Hon hade verkligen ingen lust att bära båda packningarna imorgon. Dessutom visste hon att mästaren hade rätt. Fnösket skulle inte räcka länge, det vara bara till för att tända elden. De behövde ved för att elden skulle räcka hela natten. Dessvärre befann de sig nära havet vilket gjorde att luften alltid var fuktig. Att hitta någon ved som var torr var därför nästintill omöjligt. Lea muttrade för sig själv. Självklart är det jag som måste leta ved. Inte kan mästaren göra det själv. Lata gubbe. 
  Högt ovanför henne svävade en ensam fiskmås och än en gång önskade hon att hon haft en koppling till vind istället för eld. Luftmagikerna verkade alltid så fria, inte tyngda av sorger eller besvär. Vad skulle hon inte ge för att bli fri.
  Gälla skrik slet henne ur sina tankar. Längre bort på stranden cirkulerade en hel flock fiskmåsar, nästan som om de väntade på något. Under dem låg något stort uppspolat på stranden. Var det en strandad val?
  Nyfiket gick Lea närmare. Hon hade aldrig sett en val förut, bara läst om dem i mästarens dammiga böcker och hon ville gärna se än med egna ögon. Till Leas besvikelse visade sig valen vara en helt vanlig segelbåt. I masten fladdrade fortfarande ett segel i den svaga brisen. Båten verkade inte ha varit övergiven länge, det fanns inga hål som hon kunde se och seglet verkade vara i bra skick. Inte för att hon var någon expert på båtar. Lea hade aldrig varit ute på något större än en sjö, den här resan var första gången hon med egna ögon såg havet.
  Det måste finnas en anledning till att fiskmåsarna cirkulerade. Kanske fanns det fortfarande någon form av mat där. Nästan allt skulle vara bättre än det bröd hon och mästaren ätit sen de började sin resa. Dessutom var båten kanske torrare än resten av veden hon hittat hittills. Torr ved skulle göra hennes jobb med att starta en brasa mycket enklare.
  Upprymd över denna upptäckt sprang hon framåt. Hon var tvungen att skynda sig tillbaka till mästaren, om hon dröjde för länge skulle nattens kyla göra det nästan omöjligt att tända en eld.
  Men när hon återvände till mästaren var alla tankar på en brasa bortblåsta. 

- Här har ni del tre. Alla kapitel har nu namn istället för att bara heta kapitel + ett nummer. Imorgon kommer nästa del