Livets sten

Stormen del 2

Lea rusade fram genom stormen, förbannade allt och alla. Mästarens dumma knän hade haft rätt. Stormen hade svept in på bara några minuter. Himlen hade bara öppnat sig och vinden hade rusat in från havet.
  Hon halkade i det våta gräset och rullade ner för en slänt. Med ett stönande satte hon sig upp. Huvudet värkte och världen snurrade. Trots rocken var hon plaskvåt, regnet trängde sig in överallt.
  På skakiga ben ställde hon sig upp. Världen var stilla men huvudet värkte fortfarande. "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!", vrålade hon mot skyn. "Vad har jag gjort dig?!" Förtjänade hon inte ett avbrott från all olycka? Sedan det här uppdraget började hade allt gått utför, helt utan anledning.
  Ilsket började hon gå framåt, stampade hårt i marken med varje steg. Regnet fortsatte oförändrat. Om någon hört henne hade han inte brytt sig. Hennes fot slog emot något. Något som stönade. Lea tittade ner. I gräset låg pojken.
  "Vad har du emot mig?!" Hon vrålade med ny styrka. Inte nog med allt som redan hänt, nu var pojken tillbaka också. "Ta bort honom! Jag beordrar dig att ta bort honom!" Hennes enda svar var ett mullrande från åskan. Hennes hjärna sa åt henne att lämna honom. Han kunde aldrig fylla tomrummet, ingen kunde eller skulle ens försöka göra det. Samtidigt hade hon fortfarande ett hjärta. Han såg så hjälplös ut där han låg i gräset. Hon kunde helt enkelt inte förmå sig att lämna honom.
  "Det här var din plan hela tiden eller hur", muttrade hon för sig själv. Om hon någonsin fick möjligheten att prata med den gud som bestämde allt skulle hon säga honom ett par väl valda ord.
  Muttrande fler förbannelser gav hon pojken en hård spark i sidan. "Vakna!", skrek hon. "Upp och hoppa!" Pojken låg stilla, rörde sig inte ur fläcken. Lea sparkade honom igen. "Kom igen nu!" Trots hennes försök hände inget.
  Med en suck och ännu en förbannelse böjde sig Lea ner och började dra pojken bakom sig i armarna. Han var mycket tyngre än vad han såg ut att vara. Hon var tvungen att hitta mästaren, vad hon än tyckte om honom. Eftersom han visste att stormen skulle komma hade han säkert byggt någon form av skydd.
  Sam drömde. Han flöt på en planka i ett stormande hav. Vågorna sköljde över honom och tvingade honom att kämpa för att få luft. Fingrarna värkte av att krampaktig hålla i plankan men om han slappnade av nu skulle havet slita bort honom, bort mot en säker död.
  Sam drog efter andan för att få in lite mer luft men en ny våg gav honom istället en kallsup. Han hostade och tappade taget om plankan. Innan han hunnit dra in någon ny luft försvann han i det kalla vattnet.
  I mörkret var det något som lyste. Ansikten från dem han förlorat, dem han saknade och dem som han aldrig mer skulle återse. Mor, far. Ben och Tom. Sen, djupare, ner fanns ytterligare ett. Ett ansikte som verkligen var borta. Medans luften tog slut och det svartnade för ögonen sträckte Sam ut sin hand och kände hennes varma kind. Hennes röda läppar rörde sig men han kunde inte hör några ord. De klara, blå ögonen, var det sista han såg innan havet svalde honom.
  Lea muttrade för sig själv medans hon kämpade med att dra Sam. Stormen fortsatte att öka i styrka och hon kunde knappt se en meter framför sig. Hon var tvungen att hitta tillbaka till mästaren men just nu var det nästan omöjligt. Hon huttrade i sina blöta kläder. Huttrade. Kyla. 
  En idé slog henne. Mästaren hade säkerligen tänt en eld för att hålla sig varm. En eld skickade ut värme. Värme som hon kunde känna. Det var en av de första sakerna som mästaren någonsin lärt henne, att känna värme.
  Minnen från en gladare tid innan uppdraget steg upp till ytan men hon tryckte ner dem. Den tiden var borta.
  Hon tog ett djupt andetag för att sänka sin puls och släppte taget om Sam. Sen slöt hon ögonen för att koncentrera sig. Hon slöt ute regnet som trummade mot marken och vinden som blåste i träden. Hon hörde inte åskan och såg inte blixtarna som ven över skyn. Det fanns bara två saker i hennes värld, värme och kyla. Stormen hade gjort världen kall, den första värmen hon kände var den inom henne själv. Där fanns fortfarande lite värme kvar men den försvann snabbt.
  Sam var kallar men fortfarande varmare än världen runtomkring. Lea tyckte inte om honom men om han inte fick värme snart skulle han dö och riktigt så mycket hatade hon honom inte. Hon ökade området som hon kände av. Det var svårare att förnimma värmen ju längre bort den var men inte omöjligt. Nu var Lea tacksam för alla timmarna som mästaren tvingat henne att spendera på att känna av värme.
  Några meter till vänster fanns ett kaninbo. Kaninerna hade krupit in långt under marken men deras värme gick fortfarande att känna. Hon ignorerade dem och letade vidare.
  Där! En stor källa av värme fanns i närheten, för stor för att vara något annat än en eld. Samtidigt var den inte så stor som den skulle varit om blixten slagit ner. Det var tvunget att vara rätt.
  Lea öppnade ögonen och världens alla intryck kom tillbaka. Det gjorde även tröttheten. Att söka efter elden hade använt mycket energi. Kylan var ännu mer påträngande nu än tidigare. Med en suck tog hon tag i Sam igen och fortsatte dra. De var tvungna att ta sig till elden, annars skulle han inte klara sig.
  Varje steg var en plåga men sakta tog hon sig framåt. Snart skulle regnets kyla vara ett minne blott.
  Utmattad snubblade hon in i det skydd som mästaren byggt. Det var ett nedfallet träd som han täckt med grenar för att hålla regnet ute. Det var inte fint eller stort men det fungerade. Där brann också en eld som lyste upp det lilla skyddet. "Jaså nu kommer du", var allt mästaren sa. "Sa jag inte att det skulle komma en storm?" Med en ansträngning hindrade Lea sig själv från ett spydigt svar. Det fanns inte tid till det, inte nu.
  "Hjälp mig. Pojken." Mästaren reste sig. Eller åtminstone försökte. Det var väldigt lågt i tak. Han tittade bakom henne och hjälpte henne sen dra in Sam de sista metrarna. In i värmen. "Vart hittade du honom?", frågade mästaren efter att de lagt Sam bredvid elden. "I skogen. Helt avsvimmad." Mästaren nickade lite. "Han måste varit utmattad efter allt som hände igår. Inte konstigt att han inte kom så långt."
  "Där ser du", sa Lea snabbt, medans en ny plan formades. "Han kommer bara sakta ner oss." Mästaren skakade på huvudet. "Vi måste se det långa loppet. Vi behöver alla magiker vi kan få tag på."
  Ända sedan dagen det hände hade Lea hållit större delen av sitt hat inom sig, bara släppt ut det i delar för att straffa mästaren. Nu höll hon inte längre tillbaka. Han hade gått över en gräns, hade använt ord som aldrig mer skulle ha yttrats. Och han verkade inte ens inse sitt misstag.
  Han hade puttat stenen över kanten och nu gick den inte att stoppa. "Hur vågar du", viskade hon, nästan för tyst för att höras. "Hur vågar du?" Mästaren tittade på henne, fortfarande oförstående. "Samma ord", mumlade hon. "Samma ord som dagen han dog. Samma ord!" Tårar rann ner för hennes kinder, tårar av ilska. "Hur vågar du?!" Mästaren verkade äntligen inse sitt misstag. "Lea vänta... Du fattar väl att jag inte menade..." Men han talade för döva öron. Lea hade redan vänt och rusat ut i regnet.
  Leonard suckade. Hur hade han kunnat glömma dem orden? Orden som fått Lea att vända sig mot honom för så länge sen. Sedan den dagen hade de balanserat på kanten av ett oändligt gap och nu verkade han ha puttat båda två över kanten.
  Hon vägrade lyssna på logik! Det var logiskt att han behövde överleva för att träna upp nya lärlingar. Känslor fick inte styra deras liv, inte när så mycket hängde på att de skulle lyckas. Han vågade inte ens tänka på vad som skulle hända om de misslyckades.
  Lea skulle överleva, det visste han. Därför sjönk han in i en orolig sömn, fylld av drömmar. Han föll, föll i en oändlig ravin utan slut.