Livets sten

Räddningen

Mästaren tittade upp när han hörde Lea komma springande. Hennes famn var tom vilket fick honom att rynka på pannan. "Vart har du veden?" Hon skakade på huvudet och stannade för att hämta andan. "Du...", flämtade hon, "måste komma. Hittade något." Mästarens panna rynkades ytterligare lite. "Vadå för något? Vi måste få igång brasan snart, sen är det för kallt." Lea skakade på huvudet. "Kom!" Sen vände hon sig om och sprang tillbaka längs stranden.
  Vad håller hon nu på med? Med en suck reste sig mästaren för att följa efter. Han var en äldre man men han hade spenderat hela sitt liv med att träna. Han hade därför inga problem med att hålla jämna steg med sin unga lärling. "Vart är vi på väg?", frågade han igen men Lea bara fortsatte springa.
  Solen höll på att gå ner men i det ljus som fanns kvar kunde han se något stort som framträdde längre bort på stranden. Något som liknade en båt. Varför ville Lea visa honom en båt? Han hade sett många båtar i sitt liv.
  Lea kom fram till båten och försvann snabbt över relingen. Bakom sig kunde hon höra mästarens fotsteg. Båten såg ut precis som hon hade lämnat den. Seglet hängde fortfarande i masten, på bänken låg fortfarande en skopa och på golvet låg fortfarande en pojke. En mager pojke med sitt bruna hår uppsatt i en mängd konstiga flätor. Hon hade aldrig sett något liknande. 
  Mästaren hävde sig över relingen och öppnade munnen, antagligen för att skälla på henne, men orden dog bort på hans läppar. Hans vikt fick båten att kränga lite och pojken gnydde. Han lät så hjälplös att Lea för en sekund glömde bort att hon fortfarande inte förlåtit mästaren. Glömskan varade dock inte länge.
  "Vi måste hjälpa honom!" Mästaren ignorerade hennes ord och böjde sig ner. Satte handen mot pojkens nacke för att kolla hans puls. "Än lever han men vi måste skynda oss. Pulsen är svag." Han tänkte över situationen. Utan en brasa skulle pojken inte överleva natten men nu var det nästan för kallt för att få igång en brasa. Dessutom hade de inte någon ved för att hålla elden vid liv. Han hoppades att pojken skulle förlåta dem för det han nu var tvungen att göra.
  "Hjälp mig lyfta honom", sa han och tog tag i pojkens fötter. Lea satte sina händer under hans armar. Trots att han såg mager ut vägde han en hel del. De fick kämpa men till slut låg pojken på sanden, bredvid sin båt. Dags för nästa steg i planen. "Gå och hämta min packning." "Gör det själv", kom Leas snabba svar. "Vi har inte tid att bråka nu! Vill du att han ska dö?"
  Oavsett hur mycket Lea ogillade mästaren var hon inte beredd att låta pojken dö på grund av henne. Hennes fötter gled ner i sanden när hon skyndade sig så snabbt hon kunde. Det var inte långt till platsen där de planerat att slå läger men med hotet om att pojken skulle dö kändes den korta sträckan som en evighet. Ovanför henne seglade fortfarande fiskmåsar, retades med sina skrik. 
  Du hinner aldrig, skrek dem. Du kan lika gärna ge upp! Lea skakade av sig deras skrik och fortsatte framåt. Hon skulle visst hinna. Hennes ben fick ny fart, bar henne framåt snabbare än hon trott var möjligt. Framför henne dök lägerplatsen upp. Det fanns ingen tid för att packa ihop hennes liggunderlag igen, mästaren packning fick räcka. Hon kunde alltid komma tillbaka och hämta sitt eget senare.
  Vägen tillbaka kändes, om möjligt, ännu längre. Den enda lättnaden var att fiskmåsarna var borta. Bara månen såg henne springa, solen hade gått ner för dagen. När hon äntligen kom fram verkade inget ha förändrats. Pojken låg kvar och mästaren satt i sanden bredvid honom. Han tittade upp när han hörde Lea komma springande.
  "Har du min väska?" Lea nickade, för andfådd för att svara. "Bra." Han tag den från hennes händer och öppnade facket. "Vart är den?", mumlade han för sig själv. Han tänkte inte låta pojken dö, han ville inte ens tänka på vad Lea skulle göra med honom då. Inte efter vad som hänt sist.
  Till slut slöt sig hans hand om det han letat efter. Han plockade upp en röd sten från väskan som kändes varm i hans hand. Lea tittade på honom. ""Du tänker väl ändå inte... "Vi har inget annat val. Det är för kallt och utan eld dör han." Lea tittade frågande på honom. "Även om du kan skapa värme har vi inget bränsle." Mästare tittade menande bakom henne. Förvånat vände sig Lea om och tittade. Rakt på pojkens båt. "Det är hans enda hopp", upprepade mästaren och Lea fick lov att hålla med. Det fanns inget annat sätt.
  Nyfiket tittade hon medans mästaren knäppte händerna runt stenen medans han slöt ögonen för att koncentrera sig. Hon hade bara sett en sten användas några få gånger. I gliporna mellan hans fingrar spred sig ett rött ljus och hela luften dallrade av värme. Det var som om kylan aldrig funnits. Nu kom den kritiska delen; att överföra värmen till eld.
  Utan att förlora en sekund släppte mästaren stenen och öppnade ögonen. Han tittade rakt mot Lea men det var som om han såg rakt igenom henne. Det var en kuslig känsla och hon rös. Bakom henne fattade seglet eld. Elden spred sig snabbt och snart stod hela båten i brand. Värmen var nästan outhärdlig på så nära håll, trots att Lea var van vid eld.
  Varsamt la mästaren när stenen i sin väska igen. Kylan som tidigare bara funnits i hans vänstra lilltå hade nu spridit sig till tån bredvid. Ingen eld skulle någonsin värma den kyla som fanns där. Efter att ha lagt ner stenen i sin väska tog mästaren fram sin vattenflaska och hällde lite över pojkens läppar. "Han är uttorkad och frusen. Det här borde göra susen."
  I ljuset från elden fick Lea en bättre blick av pojken. Han var inte så mager som hon än gång trott. Han var snarare vältränad. Muskler täckte hans armar och händerna var valkiga. Sen var det håret. Aldrig tidigare hade hon sett såna flätor, speciellt inte på en pojke. Hon kom på sig själv med att gilla det och rodnade genast. Hon förvisade sina känslor långt ner. Det var inte samma pojke. Den hon känt var borta, borta för att aldrig mer återvända.
  För att få något annat att tänka på återvände hon till deras tidigare lägerplats för att hämta sin egen packning. Den kyliga luften fick henne att huttra. Hon hade lytt mästaren för mycket idag. Han fick inte tro att hon höll på att förlåta henne. Det fanns ingen förlåtelse för hans handlingar. Jag gjorde det bara för pojkens skull, intalade hon sig själv. Jag skärper till mig imorgon.
  Endast stjärnorna såg den ensamma tår som föll från hennes kind. Det var all sorg hon lät sig själv känna. Han var borta och det fanns inget hon kunde göra åt saken förutom att fortsätta framåt. Men inte förlåta mästaren. Det skulle hon aldrig göra. 

-Det blev ett kapitel idag ändå. Var osäker på om jag skulle hinna eller inte. Kommentera gärna vad ni tyckte.