Livets sten

Jakarata del 1

En solig dag vaknade Sam före alla andra. Himlen var klarblå, inte ett moln så långt ögat kunde se. En perfekt sommardag. Tyst vek Sam undan sitt täcke och satte ner fötterna på de kalla golvbrädorna. Ytterdörren låg bara på andra sidan rummet men för att komma dit var han tvungen att smyga över alla dem som sov på golvet.
  Hela hans familj bodde i detta rum. Huset hade ett rum till men där fanns bara köket där mor bestämde. Om han bara tog sig dit utan att väcka någon skulle han kanske slippa undan alla sysslor idag. En hel dag fylld av lek och skratt.
  Steg för steg tog Sam sig närmare, smög på tå runt sovande kroppar och halmstoppade madrasser. Han vågade inte andas ut förens hans hand låg mot dörren. Nästan ute nu.
  Dörren knarrade lite när han sköt upp den och en vindpust blåste in. En filt precis vid dörren rörde sig och Sam stelnade. Skulle han nu bli upptäckt, nu när han var så nära? "Sam?", mumlade en yrvaken röst. Linn. Han satte ett finger mot läpparna. Tyst.
  Linn gnuggade sömnen ur ögonen. "Vart ska du?", frågade hon med en hög röst. Panikslagen satte Sam fingret mot läpparna igen, gestikulerade att hon skulle vara tyst. Som tur var verkade ingen annan ha vaknat, alla sov djupt. Linn la huvudet på sned. "Ska du rymma?" Sam skakade på huvudet. "Gå och lägg dig", viskade han men Linn vägrade. "Ta med mig, annars berättar jag allt för mor." Sam suckade men visste att han var besegrad.
  "Kom då", muttrade han och fortsatte ut i solen, Linn tätt bakom honom. Tyst som en mus sköt han igen dörren och kunde äntligen slappna av. Frihet. Åtminstone för en dag.
  Sam satte sig upp med ett ryck. Hade han drömt något? Ett svagt minne dröjde sig kvar men han kunde inte minnas några detaljer. Sakta började gårdagens händelser komma tillbaka. Mästaren som övergett honom. Stormen som överraskat honom, havet. Han hade sjunkit. Linn! Hade inte Linn varit med? Sen skakade han på huvudet. Det var omöjligt. En ensam tår föll från hans kind. Hon var borta.
  Han bestämde sig för att glömma drömmen och allt annat genom att titta sig omkring istället. Han befann sig i någon form av koja, byggd av grenar lutade mot ett större träd. Bredvid honom fanns askan efter en eld. Han hade svimmat ute i stormen, det var han helt säker på. Någon hade räddat honom.
  En bit bort låg en man och sov, insvept i sin mörka rock. Grått hår och gröna ögon. Leonard. Var det han som räddat honom? Men det kunde inte stämma, både Leonard och Lea hade övergivit honom. Och vart fanns Lea? Det var bara han och Leonard i kojan. Stormen verkade ha bedarrat under natten. Gräset var vått men himlen var blå. Lika blå som havet en fin dag. Fåglarna kvittrade medans solen fortsatte gå upp. Sakta vaknade världen till liv, återhämtade sig efter stormen. Tom sam alltid att världen blev född på nytt efter en ordentlig storm. Kanske hade han rätt.
  På skakiga ben reste han sig och gick ut. Det var kyligt ute men solen lyste och värmde. Det skulle bli en fin dag. Inifrån kojan kunde Sam höra hur någon rörde sig. Leonard grymtade lite och kom sen ut. "Så du är redan på fötter." Sam nickade till svar och Leonard log. "Bra. Vi har en bit kvar att gå innan vi är framme i Jakarata. Vi borde komma fram runt lunch." Sedan fick han ett bekymmersfyllt uttryck i ansiktet och tittade ut i skogen. "Hon mår säkert bra", muttrade han för sig själv. "Säkert bara bra..." Så det var därför han inte sett Lea inne i kojan. Hon var borta. "Var är hon?" Leonard skakade på huvudet. "Jag vet inte... Vet inte."
  De började gå strax därefter. Till sin glädje såg Leonard att Sam inte hade några problem att följa med. En natts vila verkade ha gjort honom gott. Det enda som nu tyngde honom var att Lea fortfarande var borta. Allt hade varit så bra innan uppdraget. Sen hade allt gå utför och nu visste han inte hur han skulle stoppa den sten som satts i rullning. Det verkade som om vad han än gjorde rullade den bara snabbare.
  De höll en god takt och efter bara några timmar kunde Sam se slutet på stranden. Träd tog vid där sanden slutade, hela landet svängde inåt och steg uppåt. Leonard fortsatte gå utan att sänka takten trots backen. Sam fann att han snabbt halkade efter och pustade. Tydligen hade han inte lika bra kondition som han först trott. De hade aldrig behövt gå längre sträckor på ön.
  Solen gassade och snart var ryggen täckt av svett. Till Sams lättnad stannade Leonard när han kommit upp för backen. "Vi närmar oss", sa han utan att vända sig om. "Det är några saker vi måste gå igenom innan vi kommer fram." Utan att titta om Sam hört honom fortsatte han framåt. Vilka saker behövde dem gå igenom? Sam hade aldrig tidigare varit i en stad så han visste inte vad han skulle förvänta sig. Av det han hört var det en plats där många människor bodde. Lite som byn hemma på ön fast större.
  Leonard satte sig ner på en sten precis innan skogen slutade. Han suckade och kände sig plötsligt väldigt gammal. Han mindes när han haft denna situation med Lea. Det kändes som om en livstid passerat sen dess. "Det är något du måste veta", sa han till Sam. Det fanns inget enkelt sätt att säga det så han tänkte bara säga det rakt ut. "Du har krafter." Sam nickade, något som förvånade Leonard. "Är du inte förvånad?" Sam skakade på huvudet. "Jag har vetat sen jag var ett barn." Det gjorde bara Leonard ännu mer förvirrad. "Men varför har du då inte blivit upptäckt? Varför har ingen mästare tränat dig?"
  Sam tittade på honom. Det kändes som om han gjort något fel, något som han inte visste om. "Det fanns ingen mästare på ön. Jag visste inte ens att det fanns andra som jag förens något år sen." Leonard skakade på huvudet. "Det är inte möjligt. Inte en chans. Det finns inte en mästare i varje by men vi reser runt. Det finns inte en chans att vi missade dig."
  Återigen kändes det som om han gjort något fel. "Det kom aldrig en mästare till ön. Uppenbarligen är det möjligt." "Vad heter ön?" Sam ryckte på axlarna. "Ingen aning. Vi har alltid kallat den för ön."
  Leonard rynkade på pannan. Det var inte så här konversationen skulle ha gått. Han behöver lära sig mer om den där ön någon gång men nu fanns det ingen tid. Jakten kunde inte vänta. "Vi kommer prata mer om det här senare". försäkrade han Sam, "Men nu har vi inte tid." Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte för att rensa skallen. "Som sagt har du krafter. Jag kommer att lära dig mer om dessa men nu i staden får du under inga omständigheter använda dem. Förstår du mig?"
  Sam hade blivit vit i ansiktet. Lära honom att använda krafterna? Att faktiskt använda det hemska som levde inom honom, den demon som tagit över hans kropp? Den demon som orsakat alla smärta. Han skakade på huvudet vilket fick Leonard att rynka på pannan. "Förstår du inte?" Sam skakade på huvudet igen. "Jag vill inte lära mig att använda krafterna. Snälla, kan du inte ta bort dem istället?"
  "Ta bort dem?!" Nu var Leonard riktigt förvånad. Aldrig under alla sina år som mästare hade han hört talas om någon som ville ta bort sina krafter. "Varför skulle du vilja det?"
  Sam skakade på huvudet, han kunde inte tänka på det, kunde inte prata om det som hänt. Han vägrade. Leonard suckade. "Vi får prata mer om det här efter att vi passerat staden. Onda öron kan lyssna." Han tittade sig omkring med en misstänksam blick, som om alla trädens skuggor dolde fiender.
  Sams puls lugnade ner sig något. Han skulle inte behöva lära sig om krafterna direkt. Dessutom hade inte Leonard sagt nej till att ta bort dem. Kanske skulle han faktiskt lyckas med det han kom hit för att göra. Han ville inget hellre än att bli av med krafterna för att sen kunna återvända hem, dit där han hörde hemma.
  Leonards knän protesterade när han reste sig. Han hade inte suttit ner länge men åldern hade sakta men säkert börja komma ikapp honom. Han var inte lika stark som han varit för fem år sen. Det var därför de var tvungna att träna så många lärlingar som möjligt, för att ersätta de mästare som var för gamla. Att någon nu ville ta bort sina krafter... Först och främst var han övertygad om att det var omöjligt. Sen skulle han aldrig tillåta det även om det gick. En magiker var för värdefull för att slösas bort på det sättet.
  Han skickade en tanke till Lea och hoppades att hon var okej. Förhoppningsvis skulle hon ta sitt förnuft till fånga och möta dem i staden.
  Sam gick först medans de närmade sig kanten på skogen. Sen kom han förbi de sista träden och stannade; mållös.
  Framför honom tornade sig den största byggnad han någonsin sett upp. Den reste sig högre än en mast och var gjord helt i sten. Den var så stor att det inte gick att se hela på en gång, den krökte sig bortåt på i båda riktningarna. Högst upp kunde han se små människor som gick omkring. Och människorna. Fler människor än Sam trott existerade var på väg in i den konstiga byggnaden. Precis framför hans fötter gick en stor väg av packad jord. På den rörde sig män meds hästar, åsnor och tjurar. Här fanns fler vagnar på samma plats än vad som fanns på hela hans ö.
  Alla var på väg åt samma håll. När han tittade närmare kunde han se att vägen inte tog slut vid byggnaden, den fortsatte istället in genom ett hål i väggen. Leonard kom ut ur skogen bredvid honom. "Första gången du ser en riktig stad?" Han log. "Jag minns känslan." Sam tittade på honom. "Är det där staden? Vart är alla hus?" Leonard såg förbryllad ut. "All hus? Där inne förstås." Sam tittade på honom, lika förbryllad. "Har man byggt hus inuti ett hus?" "Ett hus? Vad menar... Åh." Mästarens ansikte sprack upp i ett leende. "Var glad att Lea inte är här. Hon skulle aldrig sluta reta dig." Sam fattade fortfarande ingenting. "Vad menar du?" Leonard skrockade för sig själv. "Det där är inget hus pojk. Det är en mur."
  Mur? Det var ett ord som Sam aldrig hört förut. "Vad är den till för?" Leonard fick något mörkt i ögonen. "I en perfekt värld skulle den inte behövas. Haven är fyllda av rövare och banditer. Muren byggdes för att skydda staden." Sam hade problem med att förstå. På ön hade det inte funnits något att skydda sig mot. Här var det kanske annorlunda eftersom det fanns så många människor. Han skulle aldrig förstå sig på fastlandet.
  Leonard tittade mot staden medans de närmade sig. Den liknade en stor best av sten, en uråldrig varelse som gärna skulle svälja honom om den fick chansen. Han skakade av sig sin olustiga känsla. Det var bara en vanlig stad. Var det här som han äntligen skulle finna nästa del i pusslet, delen som skulle föra honom närmare målet? Vad han visste så hade ingen annan mästare hittat den än och han planerade att vara den första. Uppdraget gick före allt. Tyvärr även hans relation med Lea.
  Utan att helt kunna bli av med den olustiga känslan lät han sina gamla ben föra honom rakt mot bestens mun.