Livets sten

Stormen

  Lea gick med lätta steg längs kanten på vattnet. Nu var det bara hon och mästaren igen, ingen irriterande pojke som skulle ersätta det som inte längre fanns. Att bli av med honom hade varit mycket enklare än hon först trott. Mästaren gick framför henne, lutade sig på sin vandringsstav. Det verkade som om han för var dag som gick lutade sig lite mer på sin stav. Han höll på att bli gammal, även om han själv vägrade erkänna det. Lea suckade för sig själv. Om han bara varit yngre hade kanske allt kunnat undvikas. Men gammal som han var hade han varit för långsam och för svag. Han borde ha känt till sina egna svagheter. Hade han gjort det hade det aldrig hänt. Efter att uppdraget var över skulle Lea hitta en ny mästare. Det hade hon bestämt, samma dag som det hände.
  Sam hade bestämt sig. Han hade inget annat val än att fortsätta om han ville överleva. Leonard och Lea var på väg någonstans, antagligen en stad. Om det där brödet var allt de hade kvar var de tvungna att köpa mer. Deras fotspår var fortfarande tydliga i sanden, han behövde bara följa dem. De borde leda honom på rätt väg. Han började gå, fast besluten i att överleva. Bara för att ingen ville hjälpa honom betydde inte att han inte skulle klara sig.
  Leonard var försjunken i sina tankar. Han var en av de sista mästarna som fanns kvar och han hade börjat bli gammal. När han var borta skulle Lea vara en av de allra sista. Därför hade han verkligen hoppats att Sam skulle ville följa med dem. De behövde alla magiker de kunde få.
  Vandringsstaven kändes tung i hans hand. Det här skulle kanske bli hans sista uppdrag. Han kastade en blick bakåt mot Lea. Var hon verkligen redo att på egen hand åka på dessa uppdrag? Hon hade fortfarande mycket att lära men tiden höll snabbt på att rinna ut. Fundersamt stannade han till och tittade ut mot havet. Det var en storm på väg, han kunde känna det i knäna. En storm kunde betyda en ny början. Regnet sköljde bort det gamla och lämnade en tom duk. En ny början var precis vad han behövde. En ny chans att göra allt rätt. Kanske skulle stormen bli vändningen i detta uppdrag. Med nytt hopp började han gå igen. Kanske skulle allt snart bli bättre.
  Lea följde mästarens blick. Hon visste inte vad det var han kollade efter. Själv såg hon ingenting vid horisonten. "Han har väl börjat inbilla sig saker." Han var inte samma man som när hon först träffat honom. Han blev svagare för varje dag. Det här uppdraget hade tärt på honom.
  Lea huttrade lite och drog sin rock tätare omkring sig. Hennes bruna hår fladdrade i den kalla vind som blåste från havet. Trots värmen dagen innan verkade sommaren inte riktigt ha kommit ännu. Framför henne stannade mästaren. "Vi slår läger här", sa han. Lea förstod inte vad han menade. De hade ju precis börjat gå. "Varför? Vi kan hinna fram idag!"
  Mästaren skakade på huvudet. "Det är en storm på väg. Jag känner det i knäna." Hans unge lärling suckade. "Menar du att jag inte får en varm säng ikväll på grund av dina knän?!" Mästaren skrockade lite. "Jag kommer hellre fram sent än inte alls." innan Lea hunnit protestera mer satte han upp sin hand. "Det är inte diskuterbart. Gör bara som jag säger." Frustrerat slängde Lea ner sin packning och gick iväg. han kunde höra hennes ilskna muttrande ett bra tag innan hon försvann in i skogen.
  "Hon kommer att tacka mig senare", mumlade han för sig själv. När stormen väl kom. Hans knän hade aldrig ljugit tidigare och de skulle inte göra det nu heller. En storm var på väg, han var helt övertygad. Värken i knäna kunde inte bero på något annat. Precis då började de första regndropparna falla.
  Sam ökade stegen när regndropparna föll från skyn. Hans tunna kläder gjorde inte mycket för att värme honom, ett par lösa knähöga byxor och en tunn väst. Det hade varit varmt dagarna innan han åkte och han hade hoppats att det skulle vara ännu varmare vid fastlandet. Nu när regnet föll huttrade han i kylan. Dessutom sköljde regnet bort fotspåren Sam följde. Nu skulle det bli mycket svårare att följa efter dem Lea och mannen.
  Himlen hade snabbt mörknat när stormen kom. Nu ven vinden genom träden och slet i Sams kläder. Med jämna mellanrum lystes världen upp av gudarnas vrede, blixtar ven över himlavalvet. Åskan dundrade, alla andra ljud suddades ut. Stormen var allt som fanns, regent, blixtarna och åskan. Stormen var allt.
  Med ens var Sam tillbaka på havet, tillbaka i sin båt där vågorna reste sig över masten och dundrade ner, sköljde med sig allt som inte satt fast. Allt han kunde göra var att hålla sig fast för sitt liv i relingen och hoppas att båten skulle hålla. "Jag har misslyckats", viskade han för sig själv. Tårar blandade sig med regnet. "Förlåt." Han vände sig mot vinden, trotsade den överväldigande makt som ständigt försökte krossa honom. "Det var mitt fel! Jag vet! Varför straffar du mig?!" Åskan mullrade som svar.
  Ur mörkret framträdde träd. Skogens träd. Båten försvann från Sams blick, en dröm som bleknade bort. Stormen och regnet var det enda som fanns kvar, en ilsken vind som piskade honom i ansiktet. Han kämpade sig fram de sista metrarna till skogen men den gav honom inget skydd; som om träden stötte bort honom. "Acceptera", susade det genom kronorna. "Acceptera det som hände och finn vårt skydd"
  "Nej!" Hans ord skar likt en kniv genom stormen. "Jag kan inte!" Utmattad föll han till marken. Det sista han såg genom regnet och tårarna var en skugga som sprang mot honom. 

-Ledsen att det dröjt så länge men här kommer äntligen en uppdatering