Livets sten

Stranden

En varm bris blåste genom hans hår. Det luktade salt och i skyn skränade fiskmåsarna. Sommaren hade äntligen kommit till ön, isarna hade släppt och värmen hade återvänt. Det fanns fortfarande mycket att göra men sommarens första dag var ledig. Så hade det alltid varit, inte ens gamle Tom kunde minnas något annat.
  Sam sprang längs stranden. Sanden var mjuk under hans bara fötter och solen lyste från en klarblå himmel. Dagen kunde inte bli bättre.

Det första Sam kunde känna var hettan. Det var som om all kyla förvisats från hans kropp, som om han bestod av ren eld. Känslan försvann och han öppnade ögonen. Båten var mjuk under honom. Det kändes faktiskt inte som en båt över huvud taget. Var han ens kvar på båten.
  Förvånat vände han på sig. Han låg på en strand. Långt ovanför honom lyste stjärnorna. Hur länge hade han varit utslagen egentligen?
  Mästaren tittade upp när han hörde pojken röra på sig. Pojken hade alltså klarat sig. Ett tag hade han varit orolig. "Du är vaken", konstaterade han. Sam nickade lite försiktigt. Han visste inte vem den gamle va. Han hade långt grått hår som var uppsatt i en hästsvans. ansiktet var rynkigt och väderbitet. Armarna var fortfarande täckta av muskler. Mannen kanske var gammal men han var inte svag.
  Hans strupe kändes torr men inte lika torr som när han svimmat. Försiktigt testade han sin röst för att se om den skulle bära. "Vart är jag?" Orden kom ut mer som en kraxning. "Och vad hände?" Orden blev tydligare när strupen vant sig vid att prata igen.
  Mästaren tittade fundersamt på pojken. Hur mycket skulle han berätta? Han hade själv så många frågor. Visste pojken om vad han var? Mästaren hade förstått nästan direkt. Först när elden verkade dö ner något samtidigt som pojken färg kom tillbaka. Han förhoppning hade bekräftats när han såg märket på pojkens axel. Men var pojken redo att få veta?
  "Vi hittade dig i en båt. Du var avsvimmad och behövde hjälp" Pojken fick något vilt i blicken och tittade sig omkring. "Min båt? Vart är den?" Mästaren sänkte sin blick. Det hade varit nödvändigt att göra det han gjorde men han visste inte om pojken skulle se det på samma sätt. "Titta bakom dig", var allt han sa.
  Sam vände sig om, rädd för vad han skulle upptäcka. Mycket riktigt, den brasa som värmt honom var i själva verkat hans lilla båt som hade fört honom så långt. Hans båt som alltid funnits där för honom, i både storm och lugnt väder. För en öbo var ens båt en familjemedlem. Man sörjde dem inte lika mycket som en människa men att förlora sin båt var som att förlora en nära vän. Båten hade varit det sista som länkade hon till ön, det sista som visade vart han hörde hemma. Och nu var båten borta.
  Sakta vände han sig tillbaka mot mannen som räddat honom, kämpade för att hålla tårarna tillbaka. "Det var lika bra. Nu finns det ingen återvändo." Mannen lutade huvudet lite och rynkade pannan. "Vill du inte tillbaka till där du kom ifrån? Har du ingen familj?" Sam sänkte blicken och skakade på huvudet. "Jag är ensam." En lögn men samtidigt nästan en sanning. Han var helt ensam, hans familj trodde antagligen att han dött i stormen. "Vad är då din plan?", frågade mannen. "Vart var du på väg?" Sam ryckte på axlarna. "Bort."
  Långt innan Lea kom tillbaka kunde hon se elden från båten. Så mycket för att resa i smyg, muttrade hon för sig själv. Vi hade lika gärna kunnat använda vägen. När hon började närma sig kunde hon höra två röster. Pojken var alltså vaken. Hon skyndade på sina steg för att höra vad dem pratade om. Snart kunde hon urskilja ord. "Vad är då din plan", hörde hon mästaren fråga. "Vart är du på väg?" Pojkens svar dröjde lite. "Bort", svarade han slutligen. Lea släppte ner sin packning bredvid dem och annonserade på så sätt sin ankomst. Pojken ryckte till, han tycktes inte ha vetat att hon också var där. Typiskt honom att ta åt sig alla ära. Hon riktade sin sura tanke åt mästaren. "
  Det här är Lea", var det första mästaren sa. "Lea, det här är..." Sen tystnade han. Hade han någonsin frågat vad pojken hette? I all förvirring måste han ha glömt det. "Vad heter du?"
  "Vad heter du?" En enkel fråga som han borde kunna besvara. Samtidigt tvekade Sam. Kunde han verkligen lita på dessa människor? Än så länge hade de bara varit snälla mot honom men han hade precis mött dem. Det gick inte att veta vad deras plan var. Han hade hört många historier om folket på fastlandet under sin uppväxt och ingen av dem var positiv. Samtidigt var han nästan tvungen att lita på dem. Han visste inte vart han var eller hur han skulle lyckas med sin plan. Han behövde vänner.
  "Jag heter Sam", svarade pojken och mästaren log lite. "Perfekt. Lea, Sam. Sam, Lea. Själv heter jag Leonard."
  Leonard. Lea hade nästan glömt bort att det var hans namn. Det var så länge sen hon kallat honom för något annat än mästare. Åtminstone innan händelsen. Efter den hade hon undvikit att prata med honom så mycket som möjligt. Trots det hon tyckte om mästaren tog hon emot det gamla börd han delade ut. Hon var tvungen att äta något för att orka med dagen imorgon.
  Även Sam fick en bit bröd. Det var hårt och gammalt men just då brydde han sig inte. Det smakade som en festmåltid eftersom han inte ätit på ett helt dygn. Leonard vände sig mot honom. "Vad är din plan för imorgon? Du är välkommen att följa med oss om du vill."
  Lea tittade bestört på honom. Skulle han bjuda in någon annan nu? Dög inte hon åt honom? Hon såg att mästares blick stannade vid pojkens axel en kort sekund. Det kan väl inte stämma? Inte kan väl han... Nej, intalade hon sig själv. Jag inbillade mig bara.
  Sam dröjde med sitt svar. Hade han något annat val? Nej, kom han fram till. Inte om jag vill ha en chans att hitta någon som kan hjälpa mig. "Jag följer gärna med er", svarade han. Kanske var det bara inbillning men Leonard såg lättad ut. Som om han hoppats att Sam skulle välja att följa med. Om det stämde eller inte spelade ingen roll nu. Det fanns ändå inget han kunde göra åt saken. Snart sjönk han in i en drömlös sömn.
  I samma ögonblick som hon såg pojken sluta ögonen och somna vände sig Lea mot mästaren. "Vad håller du på med?!" Mästaren svarade viskande för att inte väcka pojken. "Han har märket. Han är en av oss." Lea fnös. "Du måste ha sett i syne. Han är lika gammal som mig. Menar du att han inte skulle ha blivit upptäckt?" "Vi kan inte veta", svarade mästaren och kastade en blick mot den sovande pojken. "Kanske har han flytt från sin förra mästare. Vi måste lära oss mer om honom." "Ibland vill jag också fly", muttrade Lea och mästaren suckade. "Du vet att det inte var mitt fel vad som hände."
  Lea la sig ner och vände ryggen mot honom. "Allt var ditt fel. Tro inte att jag någonsin kommer att förlåta dig." Med ett tungt hjärta la sig även mästaren ner för att sova. Det skulle bli en lång dag imorgon och han skulle behöva all vila han kunde få. Trots det tog det lång tid innan han slutade tänka på Leas ord och sömnen inföll.