Efter dig

8. Spöke

Sakta går jag mot hotellet. Det är svårt att stå upprätt när allting snurrar. Länge har jag dröjt mig kvar på vägen och sett hur de förde bort min kropp. Allt känns så konstigt, som om jag drömmer.
I hotellreceptionen sitter en kvinna med svart hår uppsatt i en knut på huvudet och knappar på en dator. Hon ser mig inte när jag kliver in i rummet. Ingen ser mig.
Jag går upp för trapporna och ställer mig utanför rummets dörr. Handen trevar efter handtaget. Den går inte att trycka ner. Ett försök till. Handen bara glider igenom den.
Länge tittar jag på min förut så välbekanta hand. Den är nästan helt genomskinlig! Som om den gjorts av lite lätt grumligt glas.
Hur ska jag ta mig in i rummet om handtaget inte går att trycka ner? Plötslig tänds en idé. Om det inte går att röra handtaget borde det inte gå att röra något annat heller. En liten krukväxt står vid sidan av en bänk i korridoren. Jag går fram till den och försöker greppa tag om bladen. Handen åker rakt igenom.
Sedan traskar jag tillbaka till dörren. Sakta för jag armen mot dess mörka trä.
Precis som jag tänkt mig åker armen igenom dörren som om det vore luft. Ett steg och så är jag inne i rummet.
Mamma sitter inne i sitt sovrum på sängen. Polisen har ringt till henne och berättat allt. På köksgolvet ligger tusentals bitar av krossat porslin. Vad har hänt? Har hon gjort sönder den i kampen mot ilskan och sorgen?
Hennes ansikte är blankt av de floder som runnit ner där. Trots det är ögonens hav fortfarande fulla på vatten. Hon kan inte sluta gråta. Huvudet hänger sorgset  nedåt där hon sitter. Papperskorgen är överfull på näsdukar.
"Mamma, jag är här." Säger jag försiktigt. Men hon sitter bara där utan att reagera. Om hon bara kunde höra mig.
Tungt går jag mot mitt sovrum och slänger mig på sängen. Trots att jag ligger på täcket så får det inga skrynklor. Jag är som luft eller ett tomt spöke. Överallt över golvet ligger det slängda kläder. I hörnet ligger resväskan halvt uppackad. Utanför står mjölkpaketen tyst och stilla. På skrivbordet ligger min dagbok och två pennor.
Jag rycker till. Två pennor? Jag hade bara med mig en blyertspenna för att skriva i dagboken med. Jag går fram till det vita skrivbordet. Där ligger också en blommig penna. Hur kom den hit? Har mamma tagit med den? Eller har du kommit och lämnat den här? Jag är säker på att jag dem föra bort pennan tillsammans med min kropp.
Min hand försöker öppna dagboken men misslyckas. Den åker bara rakt igenom. Inget går att röra.
Uttråkat för jag fingret genom blyertspennan. Fram och tillbaka. Fingret byter penna till den blommiga. Men nu när fingret kommer i kontakt med pennan rör den lite lätt på sig.
Jag stirrar på den. Så puttar jag på den en gång till så att den faller ner för bordet med en liten duns. Jag tar tag om den och håller den i min bleka hand. Den åker inte igenom. Äntligen något jag kan röra! Pennan tröstar mig. Det är skönt att kunna hålla fast i något.
Med hjälp av penna puttar jag på dagboken så att den öppnas och jag börjar läsa.