Jag ligger kvar på sängen. Jag har legat här i många timmar. Nu ser jag något oväntat. En blommig penna ligger bredvid en blyertspenna på skrivbordet. Jag tittar bort för att sedan titta dit igen. Pennan är kvar. Hur i all världen kom den hit? Jag är bombsäker på att jag lämnade kvar den hos din farfar. Du kan inte kommit hit heller för att lämna den. Jag har ju varit här hela tiden! Då skulle jag sett dig om du klampade in i rummet.
Detta har hänt förut också. Då påkörd och den sedan mystiskt nog bara låg på mitt skrivbord. En penna som kan teleportera sig! Den galna tanken trycks genast bort. Nej, det är omöjligt. Hur som helst är den här, men den går inte att skriva med längre. Mina händer går inte att se längre. Hur ska jag kunna skriva utan händer?
Av någon anledning vill en del i mig ändå testa om den går att röra. Jag sträcker fram min nu helt genomskinliga arm. På något sätt kan jag fortfarande greppa tag om den. Det är som om jag fortfarande har händer fast att jag inte kan se dem. Pennan flyger genom luften. Det ser konstigt ut. Jag kan varken se mina händer och jag har ingen känsel i fingrarna. Det var väl såhär det såg ut för dig när jag skrev på golvet. En flygande penna.
Min kropp har förts iväg till en begravningsbyrå för länge sen. Därför kan jag inte röra något. Inte något förutom pennan du gav mig. Vad är det som gör att det är möjligt? Nej, det finns ingen tid att fundera på det nu. Huvudsaken är att jag kan skriva.
I det sorgsna mörker som omsluter mig tänds nu ett ljus, hoppets ljus.
Jag kan skriva till dig. Jag kan skriva mitt hejdå.
YOU ARE READING
Efter dig
RomanceJag har alltid älskat dig och det gör jag fortfarande. Men jag kommer aldrig att få träffa dig igen. Inte efter det som hände och nu kan jag inte gå vidare till himlen, inte efter att jag träffat dig.
