Efter dig

14. Kamp mot klockan

Så fort jag kan springer jag upp längs den smala stigen upp till din farfars hus. Jag måste hitta dig och det måste ske fort, annars kommer jag dö igen precis som ljuset varnade mig för. I handen kramar jag hårt om pennan. Eller jag vet egentligen inte om jag håller i den hårt, utan bara hoppas det. För hur ska jag veta när jag varken kan se eller känna mina spöklika kroppsdelar. Jag har inte lång tid kvar.
Den gamle mannen står en än gång i trädgården när jag kommer springandes. Du syns inte till. Jag rusar genom dörren och vidare upp för trappan till ditt lilla sovrum. Texten på golvet är fortfarande kvar. Sängen ligger obäddad och tom. Paniken sköljer över mig. Var är du?! Tankarna snurrar vilt runt och det är svårt att tänka klart. Stressat låter jag blicken snabbt svepa genom rummet i hopp om någon ledtråd vart du tagit vägen. I ena hörnet ligger din tomma uppackade resväska. Morgonsolen letar sig in genom det lilla fönstret och avslöjar allt damm som sävar runt i luften. Jag trevar efter garderobens dörrhandtag men kommer snabbt på att jag inte kan röra något. Du skulle kunna vara på stranden, för jag kan inte se någon badväska eller badkläder. Dem skulle förstås också kunna var i garderoben. Jag får chansa och springa ner dit. Men om du inte är där är det över.

Än en gång springer jag snabbt ner för den steniga stigen, över vägen och vidare genom byn mot stranden. Jag har aldrig sprungit så snabbt som nu. Eftersom mina spökben nu inte behöver något syre för att arbeta så kan jag inte bli andfådd. Jag har inga lungor så jag kan inte ens andas. Nu utnyttjar jag att inte ha en kropp och springer snabbare än jag någonsin gjort förut, snabbare än vinden.
Stranden är fullproppad av turister från världens alla hörn. Jag är nära att ge upp när jag ser den enorma folkmassan. Blicken söker igenom stranden. En bit ut i vattnet leker tre barn "tagen", de skrattar högljutt där de jagar varandra. Vid vattenbrynet sitter ett femårigt barn och gråter. Längre bort spelar fyra solbrända vänner volleyboll. Överallt ligger det människor på handdukar och låter sig stekas i solen.
Jag går ner på sanden. Trots att det är så högljutt av allt skrik,skratt,gråt så känns alla ljud så avlägsna. Alla på stranden känns avlägsna och suddiga. Konturerna smälter ihop med sanden och vattnet. De skulle lika gärna kunna vara flera kilometer bort.
Så ser jag någon som sticker ut. Det är en ung kille. Hans konturer är till skillnad från alla andra skarpa och jag kan se varje liten detalj på hans badshorts. Jag kan se det lätt rufsiga blonda håret och de djupt havsblå ögonen.
Jag ser dig.