Efter dig

10. Siluetter

Tankar forsar runt i huvudet som på ett stormigt hav. Släppa taget eller försvinna. Ljuset eller ängel eller vad det nu igen är har rätt, jag vill inte till himlen, jag är inte redo. Jag vill...vågorna i huvudet forsar runt och sträcker sig högt upp för att sedan falla med ett hårt plask ner till havsnivå igen, ...leva. Jag vill leva. Den som körde på mig ska få betala. Den tog mitt liv ifrån mig. En våg av hämnd väller fram. Du måste få veta registreringsnumret till bilen och ta fast den som körde. Bilen hade kört alldeles för fort och den hade inte ens försökt bromsa för att inte köra på mig. Du kommer inte ihåg numret så du kommer nog behöva lite hjälp på polisstationen. Jag stoppar pannan i bakfickan. Den kommer verkligen behövas.

Vägen upp till din farfar är krokig och stening. Mina fötter har ingen känsel så det gör inget.  Utanför huset som jag tror är din farfars, för det finns inga andra hus i närheten, kommer en mörk siluett och går bland trädgårdens skuggande träd. För ett ögonblick är det dig jag ser. Sedan kommer en våg av skam. Det är en äldre gubbe. Siluetten var faktiskt dig lik tröstar jag mig med. Säker är jag nu i alla fall. Det här är din farfars hus och mannen måste vara din farfar.
Skälva huset är ganska litet och liknar mjölkpaketshusen nedanför hotellet med de vita väggarna och beiga taket.
Utan att tänka mig för tar jag steget in genom dörren. Huset har en öppen planlösning där köket, vardagsrummet och köket är i samma rum. En smal liten trappa slingrar sig upp längs väggen till övervåningen. Trappan knakar inte det minsta när jag går upp. Två sovrum finns där. Ett med en stor dubbelsäng som tar all plats i rummet och ett annat rum med en mindre säng och ett skrivbord och garderob längs ena väggen.
Du ligger ovanligt stilla på sängen och stirrar tomt upp på taket.
Plötsligt hörs en lätt duns. Pennan i min bakficka har trillat ut och ligger på golvet. Du tittar upp och jag söker din blick. Det gör ont att inte kunna fånga den. Att inte kunna röra dig. Att inte kunna prata med dig.
Så rullar en idévåg in. Jag tar upp pennan och börjar skriva på golvet.
Hej
Du stirra på bokstäverna som om det vore en livsfarlig orm eller ett stort, hungrigt lejon. Ett ögonblick tror jag att du ska svimma.
"Handstilen" mumlar du förbluffat.
Du förstår!
Ja! Min handstil! Skriver jag utan att bry mig om bläcket kommer gå att få bort. Hämta papper.
Du öppnar skrivbordslådan och tar fram ett vitt, linjerat papper. Min hand börjar skriva.