Sommaren med honom

31. Over?

~Omar's pers~
Hon öppnade dörren åt oss och vi gick in i rummet.
Där låg hon, min älskade Becka.
Hon sov.
Det gjorde ont i mig att se henne mås såhär dåligt och med alla slangar och apparater.
Hon hade fått en sån där grej vid näsan för att lättare kunna andas.
Även fast hon sov så kunde jag se på henne att hon hade ont.
Det gjorde ont i mig att se någon jag älskar så sjukt sjukt mycket må så dåligt.
Jag gick fram till henne och satte mig på en stol bredvid hennes huvud. Jag tog försiktigt tag i hennes hand.
Den var alldeles iskall.
-"kom igen Becka du klarar det här" viskade jag och jag kände gråten i halsen igen.
Resten av gänget grät redan.
Bredvid mig satt en snyftandes Nea och bakom henne Ogge, samma med Lisa och Felix.
Smilla och Oscar satt i soffan och höll om varandra. Till och med Smilla grät. Även fast hon inte hade känt Becka så länge så grät hon.
Dom måste verkligen ha kommit varandra nära.
-"ni får inte ge upp hoppet om Becka"
Jag vände mig om, och där stod sjuksköterskan som hade varit med på alla behandlingar i dörröppningen.
-"hon är stark, med lite tur så kan hon överleva" fortsatte hon och log vänligt mot oss.
Vi alla nickade och torkade tårarna.
Becka hade varit tapper.
Nu var det våran tur.
-"kom igen Becka, du klarar det här" viskade Lisa som satt mittemot mig på andra sidan.
Hon höll Becka's andra hand.
Becka ryckte till lite.
Alla stelnade till och ingen tog blicken från henne.
Hon stönade fram något.
Ingen fattade vad det var.
Hon stönade fram det igen.
Den här gången hörde vi det.
-"jag ska kämpa, för eran skull"
Jag log lite och kände en tår sakta rinna ner för min kind.
-"jag älskar er så mycket" fick hon fram.
Sen somnade hon.
Apparaten började pipa och massa sjuksköterskor kom inspringandes i rummet medans några andra föste ut oss.
Jag blev hysterisk, fick panik och började skrika på Becka.
Men mitt i ett skrik hejdas jag och börjar gråta. Jag gråter och gråter. Så gör även resten av gruppen.
Vi gråter och gråter i timmar.