Du sa föralltid...

Kapitel 7

Bilresan hem tog längre tid än vad jag trodde, tårar rann ner på mina kinder medans jag körde upp på Nialls uppfart. Sakta gick jag in och slängde av mig mina skor och jacka och gick direkt till mitt rum, Niall kallade på mig men jag orkade inte svara honom. Harry förkänar inte denna konstanta smärtan, jag gör. Regnet föll lätt utanför mitt fönster, de gjorde att min ledsna musik lät ännu mer sorgsen. En knackning på dörren fick mig att vakna till från mina tankar.

"Kan jag komma in?" Hörde jag Niall säga med en orolig ton i sin röst medan han öppnade dörren och stack in sitt huvud. Jag suckade djupt och nickade, han kom in och satte sig ner på knä framför mig, jag kollade på honom och frågade vad han ville.

"Nå... jag pratade med Harry för ett par minuter sedan och han sa att ni träffades imorse. Varför sa du inget Hailey?"

"Jag hade bråttom för jag var försenad och när vi pratade igår kväll att vi skulle träffas så var killarna där nere med dig ju" sa jag med tårar rinnande ner på mina kinder. Niall reste sig upp från golvet och satte sig bredvid mig på sängen, han höll mig tätt intill hans kropp och viskade 'det kommer bli bra' hela tiden. Jag grät mot hans axel för ett ögonblick innan jag blev lugn, jag kollade upp mot Niall, hans stora blåa ögon stirrade djupt in i mina. Det var bara något i hans ögon som fick mitt hjärta att slå över ett slag. Han lutade sig närmare mig, centimeter ifrån mina läppar, han hade fortfarande blicken fast på mig. Utan någon förvarning så tryckte han sina läppar mot mina, våra läppar rörde sig i takt mot varandra medans jag slängde mina armar runt hans nacke. Gnistor flög runt rummet, de Gnistor jag kände när jag kysste Harry för första gången, inte så starka som Harrys gnista, men ändå starka. Vi drog ifrån varandra och han kollade på mig med ett stort leende på läpparna och sa:

"Jag har aldrig känt såhär starka känslor för någon som jag känner för dig Hailey, första gången jag såg dig blev jag förälskad. Jag älskar dig."