Du sa föralltid...

Kapitel 17

Resan hem var ganska tyst, ingen av oss sa något. Vid ett rödljus kollade jag över på Cameron som sov vid sin vindruta, han såg ut som en liten panda med sin luva uppe och armarna i kors när han sov, så gullig han är. Jag minns fortfarande när han var nyfödd och han låg där i sin lilla säng i sitt rum, ögon slutna och i djup sömn. Jag svängde in på vår uppfart och stannade direkt bilen så mamma och pappa inte skulle vakna av bil ljusen, klockan var långt över midnatt och de sover nog förmodligen. Jag knuffade på Cameron som dreglade på mitt fönster, urgh får tvätta det sen. Han vakna med ett ryck och stirrade på mig med slutna men smått öppna ögon.

"Vakna nolla vi är hemma" sa jag och gick ut ur bilen. Han följde snabbt efter, sakta öppna jag dörren och gick in, vi smög förbi köket men stannade hastigt när jag såg en lampa tänd i köket. Där satt mamma med händerna mot haka och en tidning framför sig, hon kollade på oss med en orolig blick.

"Hailey kom och sätt dig här" sa hon och pekade på stolen bredvid sig. "Cameron gå upp och lägg dig är du snäll"

Jag gick fram och ställde mig bredvid mamma, min blick gick ner mot tidningen som låg öppen på bordet framför henne. Rubriken "Hailey med någon annan!" Fick mig att ta ett djupt andetag och ana vad som skulle komma från mammas mun.

"Vad är detta Hailey?" Sa hon och puttade tidningen mot mig.

"Inget, media du vet, de hittar på saker. Glöm de nu och godnatt" sa jag och gick upp på mitt rum. Mamma och jag har aldrig stått nära varandra direkt, hon jämförde alltid mig med Cameron och min storasyster Lilly, jag har inte berättat något om henne men jag lever i skuggan av henne i denna familjen. Mina föräldrar jämför mig alltid med henne, "Lilly har bättre betyg", "Lilly har ett bra jobb" och bla bla bla bla. Cameron är bara 15 men tjänar ganska mycket på att göra sina dumma Youtube videos när han spelar sina spel, han är som pewdiepie fast mindre känd.... och awesome. När jag först träffade Harry så blev jag så lycklig att någon för första gången lyssnade på en och älskade en, men de ändrades ganska snabbt.. Snabbt och snabbt de gick 4 år men ändå. 4 år av att inte se sina föräldrar och slippa få klagomål dag ut och dag in har faktiskt varit jävligt skönt. Jag lade mig ner i sängen och tog upp mobilen och gick in på twitter, hela flödet var full av dödshot och hat från deras fans. Snabbt slog jag av twitter och lade mobilen på bordet bredvid sängen, jag drog täcket över huvudet och lät alla tårar komma.

Det här är inte mitt fel....