Du sa föralltid...

Kapitel 19

Alla kolla på mig med både skräck och förvåning i deras blickar, de var inte berädda på att jag skulle reagera så. Jag är bara så trött på att min familj ska trycka ner mig så, efter sån här lång tid så orkar jag inte mer.

''Hailey lugna dig ner'' sa mamma och drog sitt hår bakom örat. Jag lutade mig på bordet och närmade mig mamma lite.

''LUGNA MIG??!! JAG HAR LEVT I SKUGGAN AV MIN SYSTER I HELA MITT LIV! ALLT JAG HAR HÖRT ÄR 'VARFÖR KAN DU INTE VARA MER SOM DIN SYSTER' OCH 'DIN SYSTER HADE INTE SÅHÄR DÅLIGA BETYG'. '' skrek jag och började gå mot ytterdörren när en hand tog mig på axlen.

''Lilly släpp mig''

''Nej, Hailey jag visste inte att du kände så.. varför sa du aldrig något till mig. Vi va så nära innan'' jag bara stirrade på henne och drog min arm bort från hennes grepp hon hade tagit om min arm. Jag kollade mot mamma som stirrade på mig med en arg min, pappa och Cameron såg ledsna ut och Luke var helt förvånad.

''Låt henne gå Lilly, det är inte första gången hon förudmjukar denna familj'' sa mamma och vände sig för att förja äta igen. Det kändes som om en kniv högg mig i hjärtat, hur kan ens egen mamma bara säga så? Jag tog raska steg mot dörren och slog igen den så hårt jag kunde när jag kom ut. Tårarna rann ner längst mina kinder medans jag gick mot en bänk som var på andra sidan gatan. Jag vill inte se min familj igen, aldrig. Jag drog upp mina fötter på bänken och lade mitt huvud mot knäna och bara grät. Mamma och jag bråkade alltid när jag var mindre p.g.a detta men hon har aldrig tagit manken till sig att jag verkligen är sårad av det, hon till och med slog mig ibland för att jag skulle vara tyst och sluta prata om det. Pappa åt de hållet höll med mamma ibland för hon har en hake på honom, så han kommer aldrig prata med mig igen även om han så gärna vill det. Jag skaka av tankarna av min hemska familj och börja tänka på allt som hänt mellan killarna och mig. Harry börjar bli mer förstående nu men jag är fortfarande sur på honom, Niall kanske jag var för hård mot. Han var ju full, riktigt full, men han gjorde det ändå. Även om jag inte tycker om Niall just nu så vill jag inte att han ska veta att jag tycker att han är ett svin, för det är han inte. Det var bara all ilska som flög ut mig i de ögonblicket. Ända sedan jag blev ihop med Harry så blev killarna min familj, de tog alltid hand om mig och skyddade mig från paparazzis när de behövdes, som en riktig familj gör. Mina tankar avbröts när jag kände en hand på min axel, jag kollade upp och torkade mina tårar så jag kunde se vem det var, det var Harry. Han satte sig ned bredvid mig och lade en filt runt om mig.

''Vadan filten?'' frågade jag och kollade på honom.

''Nå du har suttit här i kylan i snart en halvtimme så.'' sa han och rättade till den så den täckte mina axlar.

''Hur vet du de?'' frågade jag och greppa tag om filten.

'' Jag såg när du gick hit, vad har hänt?''

''Jag vill inte prata om det '' sa jag och torkade de nya tårarna som rann på mina kinder. ''Vad gör du här i Cheshire föresten?''

''Jag kunde inte låta dig gå ännu en gång, jag är ledsen för det jag gjorde.. Jag och Niall har löst allt föresten, han var jätte full och ville få sitt ''behov'' av sin kropp och de råkade bli du.. Jag är fortfarande arg men jag förstår'' jag tog en djup suck och kollade upp mot himlen, just nu vill jag inte säga något, med tårarna i ögonen och klumpen i halsen skulle ett ända ord få mig att brista. Vi satt ett tag i tystnad och kollade på stjärnorna, det var så fridfullt, tills jag bröt tystnaden när jag väl var lugn nog till att prata igen.

''Vad hände med föralltid Harry?''